Sthlm Trail Run 2019

Årets första lopp av Sthlm Challenge är avklarat. Först ut i raden av fyra lopp var Sthlm Trail Run som gick av stapeln på Norra Djurgården.

Nattlig trail

Dagen före sprang jag 11 km trail tillsammans med Johnny Hällneby och Viktor Strahl längst Huddingeleden. Klockan var väl 23:30 när vi kom tillbaka och det tog ett tag innan jag och Ann-Elise kom i säng.

Traillöpning runstreak
Jag, Johnny Hällneby och Viktor Strahl under vår nattliga strapats längst Huddingeleden

Väl i sängen fanns en varelse som bestämde att vi inte skulle sova. En varelse vi införskaffat tidigare samma dag. Hon heter Tiril och är en nio veckor gammal staffe. Tiril är en varelse som dessutom på ett ytterst effektivt sätt botar sovmorgnar.

Tiril staffe valp
Tiril under en av dygnets lugna sekunder

Godmorgon

På morgonen var jag därför lite seg. Men loppdag är loppdag och det kändes ju givetvis roligt.

Väl framme var det glad stämning bland alla löpare och uppstyrningen av evenemanget var av högsta klass. Allting flöt på otroligt smidigt även om det var köbildning ibland. Samtidigt startade jag längst bak med sambon som hade knäproblem, och Helena. Efter en stund stack jag iväg själv.

Sthlm trail run runstreak
Helena, Ann-Elise och jag före start

Då fick jag springa förbi många klungor och ibland var det verkligen stopp. Jag fick ta genvägar och ibland göra en del vågade omspringningar. Dessutom blev det premiär för något jag aldrig varit med om tidigare. Jag kom i hög fart nerför en backe och sprang förbi ett tjugotal löpare. Jag såg att en löpare tog en genväg på ”fel” sida om ett träd och hoppade över ett nedfallet träd för att komma tillbaka på rätt stig. Därför gjorde jag samma sak. Men inte med samma resultat.

Sthlm trail run
Löpare förbereder sig

Hoppet 

Jag hade extremt hög fart och gravitationen fungerade verkligen perfekt, så jag tog några steg ut i terrängen och susade med koncentrerade ögon förbi löparna på stigen. Valde fel (läs ”rätt”) sida om trädet när jag såg en lucka i klungan och tog ett stort kliv upp på det fallna trädet. Då vek en kvinna plötsligt tvärt av rakt framför min väg och jag såg allting i slowmotion.

Att stanna gick inte. Att byta riktning skulle bara lyckas lite grann. Mitt enda alternativ var att komma upp på en stor sten och sedan ner på stigen på andra sidan av stenen. Med all kraft tryckte jag ifrån och lyckades styra förbi vid sidan av löparen och upp på stenen. Väl där vek ytterligare en löpare tvärt av ifrån spåret och hamnade mitt framför mig. Jag tvingades då trycka ifrån på stenen så att jag flög över löparen. Känslan var bra märklig och jag ångrade mig direkt. Jag hade givetvis chansat alldeles för mycket. Ja, jag hörde några skratt och ”wow” men sådär ska man självklart inte springa. Nej, i framtiden får jag sakta ner och inte hoppa över andra löpare …

Banan

Det var en kul bana! Vacker och lagom tuff. Även om det fanns några tekniska partier tycker jag personligen att det var en ganska snäll bana. Då jag just nu är dåligt backtränad och sprang hela tiden, bortsett från små stunder då det var kö, upplevde jag att det definitivt stundtals var tufft i benen.

Sthlm trail run
En av de tuffare backarna som många löpare talade om. Den ser faktiskt riktigt snäll ut på bild men var betydligt tyngre i verkligheten.

Nu ser vi fram emot de tre kommande loppen i Sthlm Challenge!

Sthlm Trail Run
Första medaljen av fyra
runstreak sthlm trail run
Helena Dahlström sprang sin 124:e löpdag på raken, och jag sprang min 439:e. Runstreak for president!

Kram på dig

Möte med Altra … typ

Ibland är det bra med kontakter. Jag har länge varit förälskad i märket Altra. Det är verkligen märket som sjunger min melodi och har samma filosofi som jag angående fötternas behov och skornas funktion.

Jag hade lite tankar kring min roll som spridare av löparglädje och Altras roll som spridare av budskapet om en friare, starkare och mer funktionell fot. Så jag kontaktade Johnny som också har en stark förkärlek för Altra.
Igår ringde Johnny och frågade om jag ville med på ett möte med en svensk representant för en återförsäljare för Altra. Hell, yeah!

Vi träffades på parkeringen vid Hellasgården och det var inte lätt att missa honom – Niklas bil var hyfsat tydlig.

Altra running löparskor

Vi ryckte med oss tre stora väskor med olika produkter och begav oss in på fiket för lite kaffe.

Altra running löparskor

Väl där fick vi klämma på en massa olika produkter. Först västar från Ultimate Direction och sedan en hel uppsjö av olika skor varav många ännu inte är ute på marknaden. Dreggelfaktorn var hög och jag såg mig själv bära samtliga skor på stigar och grusvägar under en klarblå i himmel i ett Emil i Lönneberga-landskap. Bara en massa härliga Altramodeller på bordet framför mig som verkligen tilltalade mig. Fantastiskt!

Altra running löparskor

Vidare följde lite diskussioner och förslag som jag hoppas kommer att glädja både mig och andra i framtiden. Men det får jag återkomma till senare. Man kan lugnt säga att detta i alla fall var en väldigt lyckad onsdag.

Altra running löparskor

Kram på dig, och mer Altra åt folket!

 

 

 

 

Episka misslyckanden är också träning

Så kom då dagen äntligen.
Runt lunch kom tanken flygande ifrån ingenstans. Nu skulle det äntligen bli av. Så här i efterhand förstår jag att jag kanske borde ha lyssnat på det sunda förnuftet som ganska tydligt gjorde gällande att det inte var läge. Men jag är bra på att intala mig själv att ingenting kan gå fel. Jag hade ju till och med min vinnarfläta!

ultraintervaller löpning runstreak

 

24h Ultra Interval Challenge

Utmaningen går ut på att springa en mil med start var tredje timme under ett dygn. Vanligtvis är starttiderna 00, 03, 06, 09, 12, 15, 18, 21. Det var också min plan. Många menar att den totala sträckan på åtta mil egentligen inte är det kluriga, utan istället själva utmaningens sammansättning och att det sträcker sig över ett dygn. Ni kan läsa mer om ultraintervallerna på Pace on Earths sida.

ultraintervaller runstreak löpning

Just fasiken … runstreaken …

När vi hade nattat barnen började jag göra mig i ordning. Jag tog fram alla ombyten och övrig utrustning. Bestämde mig för att springa nattpassen ganska nära huset. Jag bestämde mig också för att vila innan det var dags för första intervallen, så jag kröp ner i sängen och försökte få till lite sömn. När jag äntligen började nicka till spärrade jag upp ögonen eftersom en insikt plötsligt slog mig i skallen. Jag hade ju glömt bort det här dygnets runstreak-pass! Hur skulle jag göra nu? Jag funderade på att starta redan vid 23:40  så att jag kunde tillgodoräkna mig löpningen fram till 00-slaget. Men nej, det gick inte. Jag är för OCD:ig för att klara av något sådant. Det skulle skava något oerhört, så jag beslöt mig för att springa 2 lugna km direkt. Jag tror klockan var 23 när jag var färdig.

Intervall #1 (kl. 00)

 

Sedan lyckades jag faktiskt slumra till i någon halvtimme, innan klockan ringde och det var dags att göra mig i ordning. Jag sörplade i mig kaffe och tuggade i mig lite choklad och en banan, sedan gav jag mig av.

Runstreak ultraintervaller löpning
Brallorna håller några rundor till …

Det var i särklass de längsta tio kilometrarna jag någonsin har sprungit. Jag uppskattar dem till ungefär 25,8 km. Kanske mer. Absolut inte mindre. Det tog verkligen aldrig slut. Redan då borde jag ha förstått att det här inte var rätt tillfälle att anta en sådan utmaning.
När jag kom hem bytte jag om till varma och torra kläder och la mig på soffan. Jag var ganska pigg men lyckades slumra till i kanske tjugo minuter innan det var dags att göra mig redo för nästa intervall.

ultraintervaller löpning

Intervall #2 (kl 03)

Lite mer choklad. En av de stora fördelarna med långa distanser är alla godsaker man får peta i sig. Mums!
Jag kände mig lite piggare den här gången. Kroppen var lättare och det kändes som om det hade lossnat för mig.
Ungefär efter fem kilometer kändes det lite tyngre igen. Smärtor i knäna gjorde att jag blev lite arg, men jag skiftade fokus och sprang vidare.

Väl hemma tog jag av mig alla våta kläder och lade mig i soffan och lyckades somna ganska fort. Jag fick ungefär en timmes sömn innan det var dags att göra sig i ordning för nästa löptur. Jag var fortfarande irriterad över mina knän. Hur i hela hissingen kunde jag ha ont efter ynka 15 sprungna kilometrar?! Med vila emellan?! Värdelöst …

ultraintervaller löpning challenge

ultraintervaller löpning runstreak

Intervall #3 (kl 06)

Solen hade gått upp och det var väldigt lugnt och vackert ute. Nattens två pass hade bjudit på ca 2 grader och det såg likadant ut nu.
Jag bestämde mig för att ta på mig knästöd på båda benen. De första stegen kändes okej och jag kände inte av smärtan. Bestämde mig för att springa bort mot Drevviken för att få en så vacker och fridfull runda som möjligt. Det var verkligen vackert, men när jag kom ut i skogens terräng kom smärtorna i knäna direkt. Fan.
Fan, fan, fan.
Jag stannade till vid en klippa och lät solen värma mitt ansikte, sög i mig doften av vår och lyssnade till Drevvikens djurliv. Sen tog jag den här bilden och visste ungefär hur mitt äventyr skulle sluta.

ultraintervaller löpare

När jag sprang på grusvägen längs vattnet märkte jag hur knästöden förändrade mitt löpsteg. Det gjorde att benlyftarmusklerna började strejka. Jag hade nu sprungit sammanlagt 27 km och hade redan ont i både benlyftarmusklerna och knäna. Grattis herr trollkarl!

runstreak natur ultralöpning

runstreak Daniel Karlsson löpare
När jag kom hem tog jag det oerhört lugnt till en början. Sedan vaknade kidsen och jag fick en massa olika bestyr att ta tag i. En skulle ha vatten, alla ville ha frukost, någon skulle ha kläder, den första ville ha mer vatten, ytterligare en smörgås breddes.
”Färdiiiig!”
Suck, det blev ingen vila direkt.

Intervall #4 (kl 06)

Temperaturen hade skjutit iväg till 11 grader. Jag tog på mig shorts, en funktionstshirt och en tunn vindjacka. Det kändes otroligt skönt med så lätta kläder. Jag fick några meddelanden på telefonen om att jag borde sluta springa. Borde ge upp så att jag inte skadade mig.

Jag hade i smyg redan förlikat mig med tanken. Jag tog av knästöden och öppnade dörren.

När jag stapplade iväg på de första stegen kände jag direkt hur illa det var. Jag använde det här tillfället för att träna inför kommande ultrautmaningar där utmattning och smärta kommer att försöka förgöra mig. Jag tränade på att skifta fokus, att lära känna smärtorna och köra vidare. Det gick hur bra som helst. Men efter två kilometer, när jag återvände till verkligheten, kom jag på att jag sprang medan jag haltade kraftigt. Mitt högerknä hade i princip gett upp och det gick inte att stödja på det fullt ut längre. Tack för mig. Jag gav upp.

ultrainterval challenge löpare löpning

Tankar

Jag känner mig inte jättebesviken. Anledningen till det är att jag tre dagar på raken före utmaningen sprungit i fivefingers, vilket jag slarvat med att träna på. Det hade troligen tärt på mina knän och jag hade inte hunnit återhämta mig. Dessutom hade jag haft en konstig känsla i kroppen redan före utmaningen. En feber-förkylningskänsla som låg och pyrde i stillhet.

Jag lyckades bara springa ynka 32 km vilket för mig inte ska ta emot i närheten av så mycket som det gjorde. Jag hade ju sprungit fyra intervaller om 10 km som test förut och det gick ju bra. Men det var under dagtid. Nu hade jag tagit mig igenom nattpassen och jag fick ju känna på exakt vad de innebar. Nästa gång kommer jag att vara bättre förberedd och i starkare form.

Det jag ska fokusera på nu är att gå ner i vikt och att sköta min styrketräning för att bygga upp mina ben till fantastiska spiror som bär mig fram de åtta milen som krävs för att få bära den där snygga och åtråvärda tshirten. Jag har ganska många kilon att bli av med. Jag siktar nu på att försöka gå ner sju kilo och att bli bra mycket starkare i knäna. Dessutom ska jag arbeta på min rörlighet. Det här bli kul och nästa gång kan jag inte misslyckas.

Kram på dig

 

 

Undvik löpning, det leder BARA till skador!

Organen måste anpassa sig till vertikalt läge

Att löpning är dåligt på massor av sätt kan knappast vara någonting som någon kunnat undvika att höra. Jag får höra det för jämnan. Man förstör sina knän, leder och fötter. Och att springa på vintern är livsfarligt. Det senaste jag fick höra var att det är livsfarligt att springa på morgonen eftersom alla organ har anpassat sig efter horisontellt läge, och att det tar upp till fem timmar innan kroppen har anpassat sig till vertikalt läge.

Attack är bästa försvar

De flesta som propagerar för löpningens faror är icke-löparna. Av någon outgrundlig anledning lever de med övertygelsen om att de vet mer om löpning och skador än de som faktiskt utövar sporten. Så är det även med träning och rörelse generellt sett – de som inte rör på sig predikar ofta, med chipspåsen i högsta hugg, om de radikala farorna med rörelse. Givetvis en enkel psykologi som går ut på att försvara sitt stillasittande och därigenom hela sin person. Enklaste försvar är attack, det är sedan gammalt.
Med den vetskapen i bakhuvudet hade jag varit nöjd om det bara stannade där. Men det finns ju även kunniga som alldeles för ofta sprider rädsla för rörelse.

Jag gjorde nyligen ett inlägg i en lokal facebookgrupp. Inlägget var en enkel uppmaning till rörelse i form av att de som skulle vilja springa tillsammans helt enkelt träffas och gör just det – springer tillsammans. Jag inledde inlägget med att berätta väldigt kort om mig själv, om min runstreak, och fortsatte sedan med att föreslå att man skulle kunna förannonsera vilken typ av pass det blir så att man de som tycker att det låter passande kan haka på. Väldigt enkelt. Grundtanken var att starta en grupp för de som gillar att springa tillsammans med andra, för de som inte känner andra löpare, för de som överlag vill träffa nytt folk, för de som vill lära sig nya löprundor och för de som kanske är rädda för att springa själva.

Löpning behöver inte vara komplicerat

Men direkt kom kommentaren ifrån en tränande person att jag bara skrev om hur ofta jag springer och inte vilken plan jag har för att få löparna att avancera och bli så bra de kan bli. Exakt den typen av tänk är det som hindrar så många människor ifrån att röra på sig. Tänket att motion måste innebära att man måste sträva efter att bli så bra som möjligt. Det ska vara utmattande, planerat på ett neurofysiskt stadie och inriktat på snabba och effektiva resultat. Vad hände med att bara röra på sig? Vad hände med att få frisk luft och att känna välbefinnande och stolthet? Varför måste allting hela tiden dras till sin spets? Måste det vara så komplicerat?

Även kunniga varnar för rörelse

Efter det kommenterade även en löpcoach att det faktiskt inte ”bara” är att springa, och menade att löpning är förenat med stor skaderisk om man inte gör det på rätt sätt. Löpcoachen och jag fick ett bra snack och vi redde ut begreppen även om vi inte var helt överens. Så det är helt fine, men det är inte första gången jag möter motståndet för löpning hos dem som jag allra mest hade hoppats skulle förespråka rörelsen och vara mer positiva.
Jag fattar att det hos en löpcoach absolut kan finnas ett tänk att om löpningen blir för tillgänglig och enkel så blir det mindre jobb och pengar in på kontot. Om bilden av att löpning är farligt, om man inte anlitar en löpcoach, får leva gynnar det givetvis löpcoachen. Men det är väl där någonstans som jag vill rycka in. Vill få människor att slappna av en smula och inse att det är inte behöver vara så avancerat som många vill få det till. Det behöver dessutom inte vara så skadligt.

Runstreak

Runstreak, att springa varje dag, får ju också kritik i samma veva och av samma karaktär. Men folk blandar ständigt ihop löpning och löpning. Att springa intervaller på en 400 meter lång bana, i högt tempo med overstride, ÄR de facto överlägset mycket mer skadligt än vad det är att jogga 5 km två gånger i veckan i lågpuls och med hög stegfrekvens. Ja, faktiskt oavsett om du har en generellt dålig löpstil. Det går liksom inte att jämställa stötarna och förslitningen som uppstår mellan den ena och den andra formen av löpning.

Statistiken bedrar

Statistiken säger att ca 80% av alla löpare drabbas av skador. Mig veterligen finns det ingen statistik som pekar ut exakt vilka typer av löpare som oftast drabbas, men jag skulle kunna svära på att den typen som joggar kort och långsamt är en försvinnande liten andel av den procenten. De som toppar är med största sannolikhet hastighetslöpare, hinderlöpare och säsongslöpare. Kritiken som runstreak får är ibland att en upprepad rörelse leder till skador och att allsidig träning är att föredra. Det stämmer förvisso ofta men inte alltid. Inte fullt ut. Det är verkligen inte så enkelt. Det finns några saker som det påståendet inte tar hänsyn till. Som exempelvis att …

… rörelser som upprepas kontrollerat och skonsamt stärker kroppens inblandade delar som skelett, leder, muskler och ligament.

… karaktären av den upprepade rörelsen är av högsta relevans. Att lunka 1,6 km går inte att jämställa med att springa 10 km i högt tempo.

… en runstreak utesluter inte allsidig träning. Utöver kort och långsam jogg förespråkar även runstreakare en allsidig träning vid sidan av.

… olika tränade personer har olika chans att skadas. Eftersom vi vet att skonsam upprepad träning, som runstreak innebär, stärker kroppen på ett effektivt sett, skulle jag vilja påstå att en som runstreakar är mer förberedd och mindre skadebenägen än en som springer då och då. Som sagt, speciellt om man inte ägnar sig åt lågpulslöpning.

Runstreak-kritiker som fokuserar på fart och tider har i stort sett alltid en felaktig utgångsbild av konceptet runstreak. I dagarna pratade jag med en annan löpcoach som tvärtemot vad kritikerna hävdar, menar att han hittills inte stött på en enda motions-lågpulsare som skadat sig som ett direkt resultat av den formen av löpning.

running löpning löpare schack

Lågpuls är löpningens schack

För att summera tycker jag att det är tröttsamt att löpning alltid klumpas ihop och får en felaktig stämpel på sig att vara uteslutande skadligt. Det är lite som att säga att sport har en hög skaderisk, vilket ju faktiskt är helt sant. Men påståendet tar inte hänsyn till att schack faktiskt är odiskutabelt skonsamt. Jag skulle vilja påstå att lågpulslöpning är sportens schack. Schackspelare är dessutom smarta. Var smart – spring sakta och tryggt, och njut!

Ultra Interval Challenge – lightversionen

I mitt träningsprogram för ”10 månader mot 10 mil” stod Ultra Interval Challenge på schemat på lördag. Det innebär att man springer 1 mil var tredje timma under 24 timmar. Jag skulle ju givetvis inte göra alla dessa 8 intervaller under ett dygn, då jag inte är där än. Jag skulle springa 1 mil eller max 60 min 3 – 4 gånger under en dag. En utmaning för mig i alla fall. Så långt/länge hade jag aldrig sprungit under en dag. Jag var taggad för utmaningen.

Eftersom jag jobbar tre nätter i helgen fick jag omplanera och lägga mina intervaller redan på torsdagen. Lämpligt nog hade mina nya skor – Altra Lone Peak 4.0 – landat hemma hos oss i onsdags kväll (OBS! Ej sponsrad….än!

Influensan … såklart …

I mitten av februari blev jag sjuk, riktigt sjuk, i influensa och hade ett löpuppehåll på 10 dagar. När jag väl började springa igen var kroppen inte alls med mig. Pulsen sköt i taket och andningen fick jag inte till. Även korta sträckor gjorde mig helt slut och jag fick verkligen hålla nere tempot. Att träna lågpuls och samtidigt springa var en omöjlighet – pulsen stack iväg direkt hur långsamt jag än sprang. Men jag tränade på ändå. Tog det lugnt och långsamt, och sakta sakta har jag närmat mig nivån jag låg på innan jag blev sjuk.

Eftersom jag ska jobba natt hela helgen så tänkte jag att det är viktigt att tanka sömn. Det vore dumt att börja med intervallerna kl. 06, då det skulle kunna sabba helgen för mig. Jag jobbar ju på en akutmottagning och ska gärna vara pigg och alert under mitt arbetspass eftersom någon bokstavligen kan dö om jag inte är med i matchen. Sömnen kompromissar jag inte med inför nattarbete. Jag tänkte att jag börjar kl. 9. Justerade sedan till kl. 10:30, eftersom vi hade två av barnen hemma och Daniel skulle iväg på ett kort möte kl. 13. Jag ville inte att det skulle gå för lång tid mellan intervallerna.

Ultraintervall #1

Vädret – duggregn, 3 plusgrader, grått, blött.
Jag snörde på mig mina nya Altraskor, slogs av hur fantastiskt bekväma de var, och började springa. Tanken var ju att springa i 60 minuter, lugnt och fint. Så blev det inte. Benen bara sprang iväg med mig och det var såååå härligt! Jag fick feeling så att säga. Jag har ju under flera veckor inte sprungit i det tempot jag skulle vilja eftersom jag tränar lågpuls, och nu i stunden kände jag bara att…nej…jag vill vara friiiii. Tempot var ju bekvämt och behagligt, men inte lågpuls. Jag sprang in i skogen, på skogsstigar, och möttes av ishalka varvat med lersörja. Det bekom mig inte alls. Jag klafsade på. Sista delen av rundan var på asfalt och var så lättsprunget!

Runners´ high!

Jag kände inte alls av att jag hade varit sjuk längre och om detta var en runners high eller ej vet jag inte, men underbart var det. Eufori! När det hade gått en timme såg jag att jag var nära milen distansmässigt, och att jag skulle slå personbästa om jag fullföljde milen. Det fanns inga betänkligheter gällande det. När jag sprungit milen stannade jag klockan som visade 1 timme, 2 minuter och 40 sekunder. Nytt personbästa! Och jag var inte ens trött! Jag hade slagit mitt personrekord med nästan 2,5 minut – trots lersörja, ishalka och snömodd som kraftigt drog ner tempot bitvis. Det förra rekordet satte jag en härlig sommardag på relativt platt asfalt. Lycka!

Jag var dessutom mer än nöjd med skorna! Jag har problem med min ena fot, och jag har självdiagnosticerat problemet som troligt Mortons neurom. När jag springer eller promenerar längre sträckor börjar de två tårna närmast lilltån på vänster fot domna, och därefter börjar de värka intensivt. Det känns som att de skulle vara frakturerade. En intensiv smärta som både bränner och skär. Detta beror på en nervinklämning i foten.

I somras köpte jag mitt första par Altra. De har bred tåbox med gott om plats för alla tår. De skorna upplevde jag mycket mindre besvär, och de blev mitt förstahandsval. Det var dock inga trailskor, så i trail har jag kört på mina vanliga trailskor, vilka inte har bred tåbox, och jag vande min i princip att springa med skarp smärta i framfot/tår. Därför fick det nu bli ett par nya trailskor, och självklart ett par Altra. Jag hade knappt någon känning alls, annat än en lätt lätt domning efter intervallpassen. Ingenting jag märkte av när jag sprang, och ingenting som gjorde ont. Det kändes fantastiskt!

Ja ja, nog om skor. Väl hemma slängde jag mig på telefonen för att basunera ut mitt nya pb. Det resulterade i en liten påminnelse från coach Johnny Hällneby att det ”inte är meningen att man ska sätta pers på milen i ett ultraintervallupplägg”… Ja, jag kan ju inte annat än att hålla med. Men jag bara råkade …

rekord 10kmPersonligt rekord på milen! 

Ultraintervall #2

Trots en något för snabb förstaintervall kände jag mig stark, pigg och fräsch. Det som skulle ha blivit tre timmars vila mellan intervallerna blev istället fyra timmar, eftersom Daniel segade sig på att komma hem. När han väl kom stod jag startklar i hallen och nästan småhoppade av otålighet.
Nu skulle jag göra det hela korrekt och gick ut i ett lugnt och fint tempo, runt minuten långsammare än första intervallen. Jag tog samma runda som första intervallen eftersom jag älskar att springa i skogen. Riktig njutning utan någon större ansträngning.

Men…efter ett par kilometer började jag få känningar från mitt vänstra knä, som bråkat med mig sedan i somras. Alltid vid längre distanser. Det börjar som en känsla – jag kan inte kalla det smärta. Det är mer en förnimmelse av vad som komma skall, utan att det gör ont. Jag känner den under knäskålen och lite grann på utsidan av låret.

Jag kan den här krämpan vid det här laget och vet att den förvärras när jag springer på ojämnt underlag eller i nerförsbacke. Därför började jag direkt att gå i alla nerförsbackar och där marken lutade i sidled eller var ojämn. På så vis kunde jag mota smärtan lite, men allt eftersom blev den allt tydligare. När jag stannade klockan på 60 min hade jag sprungit 8,2 km. Lagom kände jag. Jag bestämde mig för att ta ett bad och vila, för att knät skulle sluta bråka med mig. Jag åt mycket protein och en del socker och kände mig fortfarande pigg och stark. Det här var ju kul! Hade bara inte knät satt käppar i hjulen för mig hade det varit helt perfekt.

split löpning

Ultraintervall #3

När det var dags för min tredje intervall skulle familjen precis sätta sig och äta jordärtskockssoppa och pannkakor. Taskigt… Dimma och grådis ute. Lätt duggregn och det var på väg att bli skymning. Jag funderade snabbt på att ta med mig pannlampa för skogspartiet, men tänkte att det nog inte skulle hinna bli för skumt för att kunna se. Fail.

Knäet gjorde sig påmint redan under de första stegen. Jag bestämde mig för att springa så långsamt att smärtan knappt kändes, samt att även gå i uppförsbackarna. Allt för att kunna klara springa i 60 minuter. I skogen visade det sig att det var en dum idé att inte ta med pannlampa. Det var inte mörkt, men skumt. Det var liksom svårt för ögonen att bedöma underlaget och hur jag skulle sätta fötterna. Det fick bli en försiktig passage genom skogen. Sista halvtimmen blev lite av en kamp pga. knät. Jag ville ju inte bli skadad. Jag vet att smärtan oftast vilas bort över natten, men jag hade aldrig tidigare sprungit vidare så långt med smärtan.

Hälsan före dumdristighet

Det fick helt enkelt gå så långsamt som det krävdes och vid 60 minuter hade jag kommit 7,4 km. Där satte jag punkt för mina intervaller, även fast jag siktade på 4 st. Det var inte värt det, och jag hade ju fullföljt uppgiften. Det trista var bara att jag fortfarande kände mig pigg och fräsch. Jag hade absolut orkat ett par rundor till!

Jag ska inte säga att jag hade orkat springa en mil åtta gånger på ett dygn – mycket kan förändras snabbt! Men att behöva ge upp på grund av en skada  känns tristare än att ge upp på grund av bristande ork. Jag ville ju veta mycket jag orkade. Jag ville veta hur långt jag hade orkat och i vilket tempo. Nu fick jag avbryta för att knäet gjorde ont, fastän resten av kroppen mådde ypperligt. Men ibland är det ju bara att acceptera faktum, och det får helt enkelt vänta tills knät jobbar med mig.

 

(Ja, jag har vissa planer på att söka hjälp av sjukgymnast eller naprapat. Jag tror att det hela handlar om någon obalans mellan muskler, eller för svaga muskler på sina ställen. Jag måste träna så att knät får hjälp, och exakt vad som behöver tränas, och hur, räcker inte mina kunskaper till för att avgöra).

Lite tankar om skador och ursäkter

Ja, just det här med att fortsätta springa trots att mitt knä gör ont av en orsak jag inte vet. Det ÄR ju dumt, egentligen. Smärta ÄR en varningssignal från kroppen om att något är fel. Så enkelt är det. Men sen spelar det ju roll om det är en farlig eller ofarlig smärta. Som min fot. Där vet jag att smärtan är ofarlig. Ja, det gör ont, men det går att springa och smärtan kommer försvinna efteråt. Så jag springer vidare.

envishet Lillis ultraresa

Mitt knä däremot. Jag vet ju faktiskt inte riktigt vad det handlar om. Jag har bara lärt mig sambanden kring smärtan, vad jag behöver göra när den dyker upp och att den oftast vilas bort över natten. Men det kan ju faktiskt vara så att något är på väg att gå sönder, eller att smärtan kan förvärras och bli permanent om jag fortsätter trots smärta. Jag är helt med på det. Men om man lämnar det fysiska och dyker in i det psykiska…

Jag springer för att jag vill

Att fortsätta trots smärta säger faktiskt ganska mycket om min motivation. Jag vet inte hur det står till i löparvärlden generellt – bara att det skojas mycket om att löpare gärna förnekar eller förminskar sina krämpor – för att få fortsätta. Jag har alltså en alldeles legitim och giltig ursäkt att få sluta springa – och utnyttjar den inte.

Jag springer inte bara för att jag måste, utan lika mycket för att jag vill. Jag vill inte avbryta förrän jag är klar med det jag skulle göra. Jag har bekämpat alla dåliga ursäkter för att inte springa, och bekämpar även giltiga argument för att inte springa. Det fyller mig med en viss stolthet (även om jag givetvis kan inse det dumdristiga i det).

Alla vill ha kakan …

Människor skyller på allt möjligt för att inte behöva motionera. De flesta ursäkter håller inte. De saknar helt enkelt motivation och vilja. De skulle vilja ha bra kondition, en tränad kropp och ett ökat fysiskt och psykiskt välmående – men de vill inte göra det som krävs för att nå dit.

Jag kan bara berätta att jag hade bra mycket fler krämpor INNAN jag började springa än vad jag har nu. Jag har sprungit bort ryggont, trötthet, negativ stress, sömnsvårigheter, mensvärk, orkeslöshet, muskelvärk, myrkrypningar och sendrag. Mitt välmående rent psykiskt har fått sig ett rejält lyft! Att jag har tre småbarn och jobbar 100% natt kan också vara en ursäkt. Men löpningen hjälper mig att orka det. Jag blir en bättre mamma och en bättre barnmorska när jag rör mig. Gladare, mer tolerant och piggare.

Tidsbrist?

Nej, man hinner faktiskt – om man vill! När jag går upp på morgonen (eller på eftermiddagen efter ett nattpass) måste jag ju klä på mig. Så jag klär på mig – löparkläderna. Sen gör jag allt jag brukar göra och inväntar en tid när jag hinner iväg. Jag ska ju ändå duscha, och det gör jag efter löppasset. Den extratiden jag behöver lägga är alltså bara den tid löpturen tar – 10 minuter om jag har ont om tid. Allt det som jag förut brukade ha som invändningar till att inte springa – det finns inte längre.

Jag är helt med på att en ensamstående förälder inte alls har samma möjligheter som jag, men det brukar många lösa genom att transportlöpa, eller springa alldeles utanför huset när barnet/barnen somnat och informera barnen om det (inte spädbarn och bebisar förstås). Eller passa på när man har besök av en mor- eller farförälder. Eller så ringer man hem någon som kan passa en kort stund. Allt går – om man VILL. För vissa är det lättare, och för andra svårare, som med allt annat i livet. Men det GÅR och du KOMMER bli rikligt belönad.

Om jag är trött och orkeslös vet jag att blir piggare av en löptur.
Jag sover så mycket bättre och djupare sedan jag började springa.
Känner jag mig urlakad och lite deppig vet jag att alla spår av det kommer försvinna om jag drar iväg en runda.

Steloperation

Som 16-åring stelopererade jag större delen av ryggen pga. grav scolios. Jag har haft mycket besvär med stela om värkande muskler i ryggen sedan dess och behövt mycket massage för att lösa upp alla knutor och spänningar. Klart man inte kan springa om man har ont i ryggen? Jo, oftast kan man det (beroende på vad det beror på förstås). Jag tror att många skulle må bättre och uppleva mindre besvär om de började röra på sig. Från att ha efterfrågat massage så gott som dagligen så händer det numera väldigt sällan, eftersom jag i princip inte har ont längre.

Jag kunde störas på natten av myrkrypningar i benen och sendrag i vaderna. Det har inte hänt en enda gång sedan jag började springa.
Man behöver inte springa fort eller långt eller varje dag. Man springer efter sin egen förmåga och tävlar bara mot sig själv. Det behöver inte ens vara jobbigt eller ansträngande.
Många förknippar löpning med andningssvårigheter och blodsmak i munnen. Ja, springer man så fort man kan så länge man kan så blir det nog så. Men det gör man väl egentligen bara om man strävar efter en pallplats på ett lopp tänker jag. Annars är det rätt onödigt. En liten luftstur på 20 – 30 minuter i prattempo med en god vän är faktiskt varken farligt eller jobbigt. Men det gör underverk för kropp och knopp!

Harmonisk egentid

Eller, om man som jag, föredrar att springa själv. Den stunden – det är min egentid. Alla tankar som studsar runt i huvudet bearbetas och systematiseras. Jag kan lyssna på en ljudbok, min favoritmusik eller bara njuta av ljuden i naturen. Få syn på ett rådjur eller en hare, springa förbi en porlande bäck. Stanna till och bara föreviga en vitsippa, en groda eller en vacker miljö. Det behöver faktiskt inte vara jobbigt att springa! Sådana rundor är bara ren och skär njutning. Känns det flåsigt och jobbigt? Gå en stund.

Egentligen behöver du inte det där vinet när du vill varva ner. Dra på dig löparkläderna och ge dig ut i vår vackra natur istället. Varje ursäkt du har för att dricka alkohol är också en superb anledning att ge sig ut och springa (förutom ursäkten att man vill bli full förstås. Där är löpning verkningslöst). Eller spring först och belöna dig med ett glas (eller en fylla ha ha) efteråt. Det funkar också, och man behöver inte ställa den ena mot det andra om man inte vill.

Ja ja, det blev en himla massa bluddrande off topic! Nu får det räcka! På återseende!

Att springa varje dag i ett år

runstreak löpning

Ja, det kändes ju lite roligt att få skriva den rubriken. Det trodde jag inte för några år sedan då löpning var det hemskaste jag visste. Jag förknippade löpning med den yttersta formen av tristess och kategoriserade den monotona sysslan väldigt nära facket tortyr.

En ljuv smak

Jag har fått många olika reaktioner. Hittills uteslutande hejarop, vilket givetvis värmer massor. Så, är jag stolt? Ja, jo, det måste jag säga att jag är. Men samtidigt kan jag faktiskt inte känna den där intensiva stoltheten som jag tror att många TROR att man gör. För att vara lite symbolisk kan man säga att när jag beslutade mig för att springa varje dag, var det som om jag dukade fram en fantastiskt god efterrätt framför mig. Sedan dess har jag tagit en liten tugga varje dag i ett år.

runstreak träningstrolleri
Första dagen efter att jag antagit utmaningen. Runstreak dag 1.

Det blir ju ingen smakexplosion plötsligt efter sista tuggan. Nej, istället innebar de första tuggorna att jag analyserade smaken och konsistensen. När jag väl var bekant med rätten tog jag den där tuggan varje dag och jag visste vad jag kunde förvänta mig. Vissa dagar var jag mer sugen än andra men helhetsbilden är att det är en väldigt god efterrätt. När jag sprang  dag 365, tog jag den sista tuggan och tittade ner på en tom tallrik och kände givetvis en stor tillfredställelse.

runstreak
Runstreak dag 29 i Skellefteå.

Men redan dagen efter kom kyparen in med en ny tallrik med samma efterrätt. Jag vet inte hur många tuggor jag kommer att ta, men jag vet att jag gillar den här efterrätten och att jag trivs med att äta lite av den varje dag. Den här gången känns det faktiskt lite friare. Första året hade jag koll på varje dag och la även ut en bild efter varje löprunda. Nu kommer jag att sluta med det och bara låta löpning varje dag ske mer kravlöst. Jag kommer inte att ta någon obligatorisk bild varje dag och jag kommer nog inte att koll på exakt vilken dag jag är på.

runstreak löpning

Större frihet

Det är lite som om jag under första året var tvungen att sitta vid bordet hela tiden och ha koll på min efterrätt. Nu kan jag komma och gå som jag vill. Men jag kommer ändå att äta en tugga varje dag, eftersom jag tycker så mycket om rätten. Jag vet inte hur många tallrikar kockarna har fixat till inne i köket, men jag vet samtidigt att jag kan lämna restaurangen när jag vill och kan hälsa på när helst jag har lust.

runstreak daniel karlsson

Expressen ville att jag skulle berätta om min runstreak. Det blev en lång intervju. Jag minns inte att jag överhuvudtaget nämna någonting om vikt. Det blev en sån där rubrik som jag inte alls gillar. Men, kanske fick de med något väsentligt i själva artikeln, jag har själv inte läst den.

runstreak träningstrolleri löpning

Har jag förändrats?

Både i den intervju och en intervju jag gjorde med i Radio P4 (klicka på bilden nedan för att lyssna) ställdes från hur jag har förändrats efter att ha sprungit varje dag i ett år. Den frågan lämnar mig i en märklig känsla av att jag inte har förändrats alls. Lite som att den där lilla tuggan av efterrätten varje dag inte skulle förändra mig på något märkvärdigt sätt. Faktum är ju att jag sprang redan innan jag inledde min runstreak. Jag hade sprungit i sisådär fem år, men inte varje dag. Så huvudskillnaden har blivit att jag springer varje dag istället för varannan eller var tredje dag. Det i sig har inneburit att snittdistansen på passen har sjunkit rejält, eftersom jag medvetet har lagt in pass på 1,6 km på de ställen jag annars hade haft vilodagar.

löpning runstreak

Distanser, lärdom och skador

Distanserna jag klarar av att springa har däremot ökat. Under den här tiden har längtan efter att kunna springa väldigt långa distanser vuxit och blomstrat. Mognat.

runstreak löpning
Träning inför 24 h ultra intervall challenge som aldrig blev av p.g.a sjukdom.

Jag har också lärt mig mycket om kroppen. Jag har fått en mycket större kännedom om vad jag klarar av under olika förhållanden. Exempelvis vad jag kan förvänta mig av mig själv efter en sen natt med lite och dålig sömn. Jag känner bättre av när jag behöver återhämtning och tycker att jag faktiskt har byggt upp mig själv fysiskt på ett helt annat sätt än tidigare. Jag kan ibland känna av smärtor som jag tidigare blev orolig för, och komma på mig själv att vara fullständigt lugn. Inte en gång under det här året har någon av de smärtor jag känt, lett någonstans.

Tidigare brukade varje liten upplevd smärta leda till att jag var tvungen att vila ifrån löpningen några dagar. När jag pratat offentligt om upplevelsen att jag återhämtar mig snabbare och blir mindre skadad av att springa varje dag, får jag direkt medhåll av andra som är på en runstreak. Vad det beror på har jag ingen aning om, och jag låter det vara osagt om det verkligen stämmer.

runstreak

Rekommenderar jag andra att springa varje dag?

Absolut. Jag har sett nog av exempel nog där folk som provar en runstreak mår så innerligt underbart. Ja, även folk som inte alls tränade förut och som klassade sig själva som antitesen till löpare.
I runstreak-gruppen på facebook haglar anekdoterna om hur välmåendet har blomstrat och hur givande det har varit att springa varje dag, på massor av olika plan. Det värmer verkligen hjärtat hur rörelse kan spela en så massiv roll i människors liv. Framförallt när det innebär en syssla som de faktiskt börjar förknippa så start med välmående att de lägger ner det negativa tänket i stort. Löpningen blir en vän istället för en jobbig fiende som man måste hänga med ibland.

runstreak löpning

Hur länge kommer jag att fortsätta?

Jag vet faktiskt inte. Jag kommer att köra på så länge jag har roligt och så länge det genererar stolthet. Ja, såtillvida ingenting oförutsett händer, såsom att jag råkar ut för en skada. Men det är ju någonting jag ändå inte i dagsläget vet om och som således inte ger mig ett svar på när jag kommer att sluta.

runstreak löpning

 

När jag tänker att jag har sprungit varje dag i ett år känns det inte så. Alltså, jag vet att jag är på en runstreak och har sprungit väldigt många gånger, men inte alls i den omfattningen och med den intensiteten som jag med facit i hand inser att jag har sprungit. Samtidigt, när jag tänker på att jag har sprungit ytterligare ett år, nästa år i februari, så känns det som en orimlig och ouppnåelig evighet tills dess.

 

runstreak

Men nu har jag lovat mig själv att sluta tänka på dagarna och njuta av min runstreak, det ska ingå i den allt större friheten jag talade om förut. Jag vill helt släppa krav på rapportering och behovet av att räkna dagar. Den energin ska jag istället lägga på att skapa så roliga löpturer som möjligt, och att uppskattade dem så mycket jag kan.

runstreak löpning

Nej, nu vaknas det matlagning här hemma. Det blir ugnspannkaka. Hur bra springer man på ugnspannkaka? Det får vi se efter maten.
I helgen sticker jag iväg med ett gäng glada löpare för att fira Ellen Westfelt som också är på en runstreak. Hon firar sin 2000:e dag … Jag ligger i lä!

runstreak löpare

 

 

 

 

 

Nu håller jag också alla tummar för att min bok som handlar om min träningsfilosofi och om konceptet runstreak ska bli av. Jag har nyss skickat in manuset och väntar nu spänt på vad förlaget ska säga. Håll tummarna för mig! Tack!

Kram på dig!

runstreak
Snygg runstreak-buff från paceonearth.se

 

 

 

Runstreak:ens sanna natur

runstreak löpning

Innan det nya året skulle börja, skapade paceonearth.se en facebooksida som hette Runstreak-utmaning Januari 2019. Helt enkelt en uppmaning och en utmaning att springa varje dag i hela januari. Mest för dem som inte har provat förut, men också för dem som testat en runstreak förut.
Ja, givetvis hängde många på som redan är långt inne i sin runstreak.

För cirka ett år sedan menade jag att man måste vara en van löpare för att inleda en runstreak. Ellen ”Runstreak-gurun” Westfelts uppmuntran till nybörjare om att inleda en runstreak höll jag helt enkelt inte med om. Jag och Ellen har haft någon diskussion om detta då vi sa rakt emot varandra, vilket var intressant.

Jag gav vika … 

Men med tiden ändrade jag dock sakta min uppfattning. Speciellt då jag lyfte blicken från min egen runstreak och började ta del av andras upplevelser. Och på januaris sista dag, när hurra-ropen började strömma in på sidan, tårades mina ögon. Upplevelserna som deltagarna delade med sig av var helt fantastiska.
Det var den sista droppen som fick mig att fullt ut inse runstreakens sanna natur. Ellen hade rätt och jag hade fel.

Eftersom jag nyligen skrev ett blogginlägg om hur Ewerlöf & Månström klankade ner på konceptet runstreak, och felaktigt trodde att det samspelade med någon sorts #AldrigVila -anda, tänkte jag att ett blogginlägg som visar upp runstreckens sanna natur är på sin plats.

Så mina damer och herrar, jag ska inte säga mycket mer själv nu utan låta citaten tala för sig själva. Läs och njut!

Vi börjar med ett citat ifrån en person som mailade mig, men som ville vara anonym:

”Jag har ett motionsintresse, har gjort allt möjligt genom åren . De sista 10 åren har jag kämpat med psykisk sjukdom . Har haft turen att få god hjälp av psykiatrin, av vänner och familj. Så det blev sakta bättre . Jag kände att jag mådde bättre av att träna, men sa så sent som för ett år sen att man kan ju inte träna varje dag.

Så i somras blev jag tvungen att sluta med antidepressiv medicin pga biverkningar. Hade så ont i magen att jag blev liggandes pga medicinen och så kunde jag ju inte ha det. Så jag slutade med medicinen ( i samråd med läkare) och tänkte att vad ska jag göra nu? Ville inte ner i den djupa gropen igen. Då stötte jag på begreppet runstreak och lyssnade också på Ellens pod. Jag tänkte att i stället för att ta min medicin varje dag ska jag springa varje dag. Den här nya medicinen tar 20 min per dag, men det är ok.

Det var i augusti. Första effekten jag märkte var att det gick lätt att småprata i fikarummet igen. Sen märkte jag att jag mådde så mycket bättre efter löpningen på kvällarna. Sedan att jag började tänka på annat , vilka kläder ska jag springa i till vintern osv. Betydligt bättre att grubbla på än att grubbla på tyngre saker.

Innan detta så motionerade jag, gick vandringar i bergen , joggade, gick på cirkelpass mm. Körde ofta slut på mig. När jag började min runstreak körde jag med en mile, nu blir det allt från 2-8 km. Jag har haft betydligt större effekt av det här än av den träning jag gjorde tidigare. Sedan har jag fått sluta och börja om pga sjukdom men det spelar ingen roll. Effekterna på psyket sitter i under uppehållet och sen har jag startat om när jag har klarat av att gå en promenad i raskt tempo.
Och apropå vila, efter en tur som varit extra tuff, antingen pga sträckan eller att jag har sprungit i slalombacke så är jag extra noga att springa lugnt och kort i några dagar efteråt , det ser jag som aktiv vila.”

Nu följer några urklipp från dagen då runstreak-utmaningen Januari 2019 var avklarad

runstreakrunstreak löpningrunstreak springa varje daglöpning runstreakrunstreakrunstreak löpningrunstreaklöpning runstreakrunstreak löpningrunstreakRunstreak löpningRunstreak löpningRunstreak löpningrunstreakRunstreakrunstreak löpningRunstreak löpningRunstreak löpninglöpning runstreak runstreak

En kort summering

Det var några som inte klarade det. Ofta handlade det då om sjukdom, vilket återigen bevisar att runstreakare inte är några extrema knäppgökar som strävar efter att äventyra sin hälsa. Blir man sjuk är det bara att vara stolt över det man klarade och sedan börjar man om! Det är verkligen inte svårare än så. Det är en väldigt rolig och nyttig lek!

En annan viktig sak att tillägga är att det är frivilligt. Det är just den fria viljan att göra en sån här grej som genererar enorm stolthet. Det tror jag att alla kan se genom att läsa citaten. Att själv ta tag i sin hälsa och att själv bestämma att man ska röra sig varje dag är en moget, viktigt och fantastiskt beslut.

Jag har också fått enormt fina kommentarer efter mitt förra inlägg om Runstreak, där många berättade kort om vad runstreak handlar om för dem. De fina citaten sparar jag till nästa blogginlägg!

Runstreakare såväl som icke-runstreakare … Kram på dig!

 

Ultra-halvmara!

lillis ultraresa halvmara

Halvmara!

I lördags skulle jag och Daniel ha sprungit Sollentuna Summer Winter Marathon 21k. Daniel fick en förfrågan om vi inte skulle springa, och det är klart att vi skulle! Inte bangar vi ett lopp! Det lät som ett väldigt roligt lopp dessutom, och det kändes spännande, eftersom jag aldrig sprungit så långt tidigare. Mitt distansrekord låg på blygsamma 13 km. De kilometrarna klarade jag ju av hyffsat smärtfritt, så det kändes som att jag borde kunna fixa en halvmara.

Det utlovades en blöt och slaskig bana, och det blev som en extra utmaning. Det skulle regna, så vi drog iväg och köpte oss varsin löparregnjacka. Vi köpte även isdubbar då vi skulle springa lite på isen i Edsviken. Men kvällen före den stora dagen visade det sig att vår tilltänkta barnvakt inte kunde vakta barn trots allt, och vi hade inga andra barnvaktsuppslag, så det blev att ställa in alltihop. Daniel kände sig dessutom inte helt frisk, så på så vis kanske det var det bästa ändå. Men jag var taggad till tusen att springa, så jag beslutade mig för att springa en egen halvmara. Jag ville ju veta om jag skulle klara det, och hur det skulle kännas. Detta som en check inför eventuell anmälan till UV90. Är det ens rimligt att tro att jag skulle klara det?

Skogås-Älta-Skogås

Vi bor i Skogås och mina föräldrar bor i Älta, och jag bestämde mig för att springa hem till dem och tillbaka. Det skulle bli totalt 22 km. Alltså inte bara en halvmara, utan en ULTRAhalvmara. (För om ett ultramaraton definieras som längre än ett marathon, så måste ju 22 km vara en ultrahalvmara?)

Väglaget bestod av snösörja, några mindre sjöar, is och grus. Inte helt optimalt alltså, och fötterna var genomblöta efter 100 meter. Men det gjorde mig ingenting. Eftersom fötterna ändå var blöta var det ju bara att plöja genom pölarna utan betänkligheter (och jag erkänner rakt av att jag tycker det är lika kul att plaska som mina barn tycker).

Det gick relativt bra att hitta, även om instruktionerna från Google var något luddiga emellanåt. Efter ett par kortare felspring, kom jag så småningom fram till skogen i Skarpnäck, och genom den löper en stig som leder hela vägen fram till mitt föräldrahem i Älta. Skogsstigen mellan Skarpnäck och Älta, var otroligt svårsprungen pga ett mycket ojämt underlag med stenhård snö/is och djupa spår. Det handlade bara om 1,5 km, men jösses vad det tog på benen! Mamma var på väg ut när jag kom fram till huset, och hon tittade förvånat på mig – som om hon inte visste vilken fråga hon skulle ställa först.

Dags att vända om

Jag la 2 minuter på att förklara för mamma hur jag kommit dit, och 1 minut på att övertyga henne om att det inte var någon fara för mig att springa hem igen – jag behövde inte skjuts. Hon var tveksam. Jag lovade att ringa när jag kom hem igen. Jag mottog pappas varningar om det hala väglaget och att jag skulle vara försiktig så att jag inte halkade (tack!), och sen var det bara att börja ta sig hemåt igen. Jag ville inte stanna mer än den korta stunden. Bättre att fortsätta när musklerna är varma.

Så det bar av genom Ältaskogen igen, och efter det var benen möra på riktigt, och det tog ett tag innan det värsta släppte. Jag hade lite ups and downs på hemvägen, men det var först när jag började närma mig hemmet som benen flaggade om att de skulle ge upp snart. Jag sprang den sista biten på ren vilja. Jag tänker dock att tröttheten var mycket på en mental nivå. När man vet att man snart är framme så tryter liksom orken. Man måste inte orka mer, och då slutar man orka och pusha sig. När klockan slog över till 22 km stoppade jag den, 300 meter hemifrån.

halvmara lillisultraresa

Det gick bättre än jag trodde….

…att springa en halvmara. Med målmedveten träning och lite jävlar anamma ska jag nog kunna ta mig an Ultravasan 90 relativt självsäker. Så länge jag inte skadar mig och av den anledningen måste bryta, så finns det nog goda möjligheter för mig att springa hela vägen in i mål. Det kommer inte gå fort, och det kommer säkert sväras en del, men det är bara parenteser. Jag har inga ambitioner på att utmana eliten eller göra en imponerande tid. Jag tävlar bara mot mig själv. Fixar jag det på under 15 timmar så har jag fixat det!

Och sen då?

Jag tänker på vad nästa mål blir, efter UV90. Om man tänker på min utmaning som ett spel är jag på level 1 nu, och UV90 är bossen som ska bekämpas för att få komma till level 2. Den sista bossen på den sista banan är ju självklart ett 100 mileslopp, kanske utomlands. Och därefter känner jag att jag nog inte behöver klara längre sträckor, utan kan spendera tiden med att njuta av olika ultralopp runtom i Sverige och världen.

Planen nu är att fortsätta följa ”10 månader mot 10 mil”, och göra mina läxor ordentligt. Jag tänker att jag kanske till och med ska försöka springa en halvmara per vecka, och det känns fantastiskt kul när jag tänker på det! Tänk att springa samma sträcka, hem till mina föräldrar, en vacker vårdag med bra underlag. Slippa slask, pölar, modd, regn och grus. Det kommer kännas som en saga, och bli lättare och lättare för varje gång jag gör det.

På återseende! /Lillis

Ultra-Lillis … eller nåt ….

Lillis ultraresa

Ja, jag har alltså börjat springa. Ja, inte helt nyligen. Jag började i maj 2018. Och vägen hit var ganska oväntad men ändå enkel. Om någon hade berättat för mig för två år sedan att jag inte bara skulle börja springa – jag skulle ÄLSKA att springa – och dessutom hysa ultradrömmar, så hade jag förmodligen spärrat upp mina ögon, tittat på personen och efter ett tag börjat skratta. För springa – det var dödens tråkigaste och jobbigaste. Det gjorde ont, var jobbigt, svettigt och ja, onödigt.

Så hur gick det till då?

Många tror att vägen till löpningen gick via Daniel, som sprungit i ett par år och varit duktig på att få andra att börja springa. Men lite otippat så var det inte så. Inte till en början. Det började med en picknickkorg som mina kollegor ville ha.

Det är lite av en tradition på mitt jobb att dra ihop ett gäng som springer vårruset. Första året jag jobbade där blev jag tillfrågad, men viftade fnissandes undan det. Jag? Springa? OCH betala för det? Nope.

Andra året ställdes frågan igen. Jag jobbade natt med min härliga kollega Helena, som tyckte att jag skulle med i år (2018). Jag förklarade att jag inte springer. Jag kan inte springa, har ingen kondition och jag tycker inte ens att det är kul. Men efter att ha blivit försäkrad om att man inte behöver springa – det är många som går – och att det blir en kul stund med kollegorna, så fick hon över mig. Hade man ett lag på 6 personer så skulle man nämligen få en picknickkorg med gottis i. Och kollegorna gillade jag ju att hänga med…och man springer bara om man vill… Ja, det funkar väl? Det kan ju bli kul! Inte själva springandet då, men hänget med kollegorna. Så jag signades upp. Det här var i februari, och vårruset var i slutet av maj. Det var lååångt kvar.

Efterklok …

Allt eftersom tiden gick och våren kom började jag undra vad jag signat upp (och betalat!) för. Man kan säga att jag ångrade mig. Jag hade verkligen ingen lust. Alltså, är det ett lopp så ska man väl ändå springa? Jag ville inte GÅ ett lopp. Det kändes meningslöst och ovärdigt. Kollegorna skulle ju springa, så gå skulle jag få göra själv. Det fanns heller inte en chans att jag skulle kunna springa, ens om jag ville. Jag har ju tränat till och från i livet, men mest gym.

Löpning ägnade jag mig åt under ett par veckor när jag var i 25-årsåldern. Nu var jag 38 och hade fått tre barn. Rökningen, som jag ägnat mig åt under många år, sedan jag var en cool allvetande 14-åring, var nerlagd sedan länge, men även om jag inte var en rökare längre, så hade jag kondition som en. Jag hade liksom ingen tanke på att träna inför vårruset. Det var först ett par dagar innan som tanken slog mig, och jag bestämde mig för att ge mig ut på en testrunda och se hur det låg till med kondisen (och hoppades att ingen granne skulle se mig). Jag kom nån kilometer drygt, och kände starkare än någonsin att det här med vårruset var en riktigt dum idé. Det skulle vara 5 km ren och skär förödmjukelse.

Ett par dagar senare gav jag mig ut igen. Jag var återigen trött efter några hundra meter, men nu gav jag mig sjutton att springa tills jag verkligen stupade (de skulle ju ha sjukvårdspersonal på plats på vårruset). Jag sprang och sprang och sprang… Jag sprang till jag frustandes kommit hela 2,5 km! Det gick inte fort, och såg säkert ganska roligt ut. Men jag hade sprungit motsvarande halva vårruset och kände att det får väl funka.

Armageddon

Tillslut kom dagen jag fasat för. Hela familjen följde med som support och stöd. Jag hade även fått en videohälsning från ultralöparna Johnny Hällneby och Ellen Westfelt där jag fick lite taktiska tips.

Ja, löpartips från löpare som springer 16 mil före frukost varje dag…typ. Och jag skulle springa 5 km… Det var ju lite på skämt förstås, men det var bra tips! Jag mötte upp med mina kollegor, och efter lite dålig tidsplanering och för mycket tjattrande missade vi vår startgrupp och hamnade med sista gruppen. Knäna skakade lite. Alla såg så glada och peppade ut och jag kände inte alls så. Jag ville bara komma i mål, så att det var över. Men jag ville göra det på en hyffsad tid. Barnen var ju där och hejade, och jag ville inte komma sist. Jag ville göra någon form av prestation i alla fall. Det räknades ner, jag startade runkeeper och väntade. Startskottet gick och vi var iväg.

Ruset

Jag var trött tidigt i loppet, men samtidigt kom tävlingsmänniskan i mig fram. Människan som inte lägger sig utan kamp. Jag blev peppad av att springa om andra löpare och gångare. En bit in i loppet gick så många att jag fick sicksacka mig fram eller springa i diket om jag ville springa. Någonstans inom mig kände jag mig helt plötsligt som en löpare. Jag blev irriterad på alla gångare som inte höll till höger och därmed var i vägen för mig. Jag passerade 2 km, 3 km och 4 km och sprang fortfarande! En liten tanke började ta form. ”Kanske fixar jag det hela vägen in i mål?!” och efter ett tag ”Jag slutar springa bara om jag dör. I alla andra fall fortsätter jag tills jag passerar mållinjen”.

Den sista kilometern var ca 3 km lång (uppskattningsvis). Den tog banne mig aldrig slut. Jag frustade på. Och jag dog inte, bara nästan. Tillslut kunde jag skymta målgången. Jag blev så lycklig att jag lyckades samla mina sista krafter, och likt en gasell kastade jag mig mot mål. Jag sprang som jag aldrig sprungit förut och tillslut passerades mållinjen. Eufori blandad med andnöd och svett. Där väntade en välförtjänt medalj och min stolta familj. Jag kunde inte prata med dem på en kvart eftersom jag var för upptagen med att kippa efter luft. Men tusan – jag sprang 5 km! Jag gick inte en enda gång! Det tog mig 38 minuter men jag fixade det! Jag är grym ju!

Lillis ultraresa vårruset
Jag och Daniel efter målgången på vårruset 2018
En löpare är född

Ja, och på den vägen är det. Stoltheten jag kände var enorm, och eftersom jag uppenbarligen klarade 5 km så kunde jag ju lika gärna fortsätta springa. Och nu blev det roligt! Och lite dyrt…. Jag upptäckte löparskornas fantastiska värld. Och funktionsmaterial. Och löparklockor, löparvästar, löparstrumpor, pannband, bälten… Ja allt.

Jag var som en förstagångsförälder igen. Jag kunde inte avgöra vad jag behövde, så jag behövde ALLT. Eller, jag villhövde kan man väl säga… Löparklockan inköptes bara ett par dagar efter vårruset. Löparskor vällde in i alla dess former. Jag tog mig an sommaren kittad upp till tänderna, och jag tog sikte på milen. Från att inte ha sprungit alls sprang jag nu så gott som varje dag, och ganska precis en månad efter vårruset sprang jag milen. Det var 27 grader varmt och gassande sol, och jag sprang tio varv på en kilometerlång slinga runt en idrottsplats. Innan dess hade det varit ofattbart för mig hur man ens kunde springa så långt. Men med motivation, löparglädje och en sambo som ständigt hejade på och uppmuntrade så blev löpningen en naturlig och självklar del av min vardag.

Lillis ultraresa
Jag och Daniel, bara minuter efter att jag klarat springa min första mil.
Personbästa och tvångsmässigt loppdeltagande

Efter milen tog jag sikte på att springa 5 km under 30 minuter. I juli, två månader efter vårruset och en månad efter milen, nåddes det målet och jag sprang på 28 minuter. Jag sprang alltså 2 minuter snabbare per kilometer  än vad jag hade sprungit på vårruset – bara två månader senare!

Jag hade nu också börjat signa upp mig för en massa lopp. Det var tjejmilen, Amazing Night trail, Rudan Night trail och Sthlm Xploration run. På hösten blev det också ett gruvlopp –  Mine to run i Dannemora. Ja, jag gick lite bananas loppmässigt. Men jag ställde upp och slutförde alla dessa, och medaljsamlingen växte stadigt, kroppen höll och passionen för löpningen växte. Mot slutet av sommaren råkade jag också se lite dokumentärer om ultralöpning och ja…

Lillis ultraresa Tjejmilen
Stolt och glad efter Tjejmilen i Stockholm, 2018
Lillis ultraresa Mine to run
I slutet på gruvan i loppet Mine to Run, 2018
Lillis ultraresa Rudan trail
Daniel och jag efter Rudan Night Trail, 2018
En ultralöpare är född!

Jag hade hittat utmaningarnas utmaning. Springa ultra. Wow! Jag är imponerad av människor som kan springa snabbt, men jag beundrar dem som kan springa långt. Riktigt långt. Det handlar inte bara om kroppen längre, och vad den orkar, utan om huvudet och vad det orkar – i kombination. Timme efter timme. 8 mil, 10 mil, 16 mil. Vilken prestation!

Drömmen om UV90 började ta form. Och det är där jag står idag. Jag vill springa UV90. Jag vill, jag vill, jag vill! Jag förstår att det är något helt annat än vårruset. Det är inte bara att ställa upp och hoppas på det bästa. Jag måste vänja kroppen vid en massa saker den inte gjort förut. Springa trots smärta, lära mig skillnaden på smärta man kan strunta i och vilken man ska ta på allvar, springa trots samtidigt matintag, springa trots trötthet etc etc. Och tycka att detta är kul och njutningsfullt (ja, kanske inte just då men i alla fall efteråt).

Löpning ramla

Men varför vill man göra det? Varför vill man springa så långt? Jag kan inte svara för andra, bara för mig själv. Jag har funderat på vad det är som lockar mig och kommit fram till att jag kanske har lite av en ultrapersonlighet, och har gjort ultror i andra sammanhang i livet.

Livsultra

Vad sägs om att föda tre barn inom loppet av tre år samtidigt som man påbörjar och slutför en intensiv vidareutbildning till barnmorska? Ja, det var ju lite paus i samband med själva barnafödandet och tiden efteråt, men när jag påbörjade utbildningen hade jag en 1,5-åring och en 8 månaders bebis och var gravid med tredje barnet. Jag tog uppehåll efter tredje barnets födelse. När jag hoppade på igen, med två terminer kvar, hade jag en 9 månaders bebis, en 2-åring och en 3,5-åring. Det var praktik, tentor, examinationer, D-uppsats och ett lika intensivt privatliv med tjo och tjim, vakennätter, högar med smutstvätt som hade fått Mount everest att ödmjukt buga sig.

Högt tempo och minimalt med vila och sömn. Ständig press från alla håll, och det handlade om att orka och prestera samtidigt. Det var tufft, men det gick! Jag tog examen och hela familjen överlevde. Och jag tyckte om det. Efteråt i alla fall. Det fanns en viss stolthet i att ha klarat det under helt sjuka förutsättningar, även om det förstås var jobbigt just då. Lite ultra, eller hur?

löpning vinter

I skrivande stund håller jag på med en utmaning som kallas ”10 månader mot 10 mil”. Johnny Hällneby och Ellen Westfelt från Pace on earth (de som skickade den peppande hälsningen till mig innan vårruset) ska coacha mig och träna mig att så att jag om 10 månader ska klara av att springa 10 mil i ett svep. UV90 är ju ”bara” på 9 mil, så jag tänker att det kan vara rimligt i augusti i år.

Om man vill och tycker att det här låter spännande, så kan man följa min resa mot UV90 här på Daniels blogg. Jag finns även på instagram under @ann_elise1980. Man får gärna starta lite betting och så, men jag har själv ingen koll på oddsen. Jag är nu på vecka 2 av mina 10 månader och gör övningar och springer lågpulspass för fullt. På lördag springer jag och Daniel en halvmara, vilket innebär distansrekord för mig. Det blir ett litet test och en utmaning vad kropp och knopp går för just nu.

Daniels slutreplik: I kategorifältet till höger kan du klicka på ”Lillis ultraresa”. Då får du upp Lillis samtliga inlägg. 

Bland tomtar och troll

Löpning är kul … 
löpning

En möjlighet till äventyr …

Vårt äldsta troll hade sovit över hos mormor och morfar i Älta, och vi for iväg för att hämta henne. Eftersom både jag och Lillis (min sambo) är på en runstreak tänkte vi att det vore lämplig med miljöombyte, och tog därför på oss löparekläderna innan vi stack.

Det där med att tänka variation i sin löpning och försöka få till relativt enkla små äventyr är något man ska dra fördel av. Det behövs inte mycket för att löpningen ska hamna på en helt ny nivå.
Svärföräldrarna bor lyxigt nog ungefär hundra meter ifrån en av öppningarna till nackareservatet. Jag springer där mycket på somrarna, och då mest runt Ältasjön. Men oftast kan man med fördel följa vilken stig som helst och således hamna var som helst. Att springa genom skogen till Hellasgården är en baggis och väl där finns massor med valmöjligheter.
Löpning utan mål är för mig den bästa formen av löpning. Löpning med frihet. Löpning med nyfikenhet.

Sommar vs Vinter

Vi kom fram till svärföräldrarna som gärna ställde upp som barnvakt under vår korta runda. Jag mindes hur jag, Johnny Hällneby och Ellen Westfelt tidigare i somras hade sprungit uppför ett berg och filmat och fotat fin löpning inför Ellens lopp ”Dårarnas Diagonal” på en ö utanför Madagaskar. 17 mil och 10 tusen höjdmeter. Det korta klippet kan ni se här nedan.

Jag plockade fram minnet av hur vi hade sprungit och försökte nu ta samma runda fast i vintertid.

Porten till sagovärlden

När vi kom fram till reservatets öppning var det inte längre en öppning in i ett djurrike fyllt av grönska och fågelsång. Nu var det en port till en sagovärld. Det började bubbla i hela min kropp och jag kunde inte låta bli att direkt ge mig ut i det djupaste spåret och börja pulsa uppför berget. Även Lillis verkade barnsligt förtjust av den värld vi nu befann oss i.

löpning vinterlöpning

Det var en skön strapats uppför berget. Kanske inte så mycket löpning, men däremot flera vurpor i skratt. Att ta sig uppför på sommaren är mest knepigt eftersom det är ganska mycket lösa stenar, men att ta sig uppför på vintern medför helt andra problem. Mest förrädisk halka under snön.

Väl uppe var det bara att njuta av utsikten!

löpning vinterlöpning

Sedan började själva löprundan. Vi hade snö upp till knäna och det blev en rejäl genomkörare för benen. Det är alltid lika roligt att inte ha en aning om vad man ska trampa på. Att snubbla i snön är mjukt och därför riktigt bra träning. Man kan köra på så bra man kan och öva sig på att försöka hålla balansen trots överraskningar såsom rötter, hala stenar och gömda grenar. Skulle man falla så blir det bara roligt.

Löpning ramla

Lugnet

Jag vet redan nu att det är bloggposter som den här som jag kommer att titta på i sommar när det är som varmast. Det är en av de stora fördelarna vi har i det här landet. Fantastisk natur både på sommaren och på vintern. Jag älskar de olika årstiderna.

Vi pulsade fram och gjorde så gott vi kunde och vi njöt till fullo av landskapet. Skogens totala tystnad och skönhet är både öronbedövande och nästan för mycket för alla sinnen. Samtidigt som det inger ett otrolig lugn. När man stannar upp hör man det sista knarret ifrån snön innan man står helt stilla. Sedan en och annan kortare fågelsång. I övrigt, bara en total tystnad och det egna bultande hjärtat.
Jag tror att jag log under hela löpturen och jag var fullständigt övertygad om att tomtar och troll existerade just där och då. Det finns liksom ingenting att tvivla på. Man befinner sig i en saga som man hoppas aldrig ska ta slut.

löpning snö

När vi kom tillbaka till svärföräldrarna var det ändå skönt att få kliva in i värmen. Den där lilla pausen ifrån allt gör att man andas på ett mentalt plan och på ett sätt som man annars inte riktigt får.

Kroppen har fått jobba och man har fått komma ifrån alla måsten en stund. Det man bär med sig är minnena ifrån ett sagolikt snölandskap med utsikter som tiden inte räcker till för att fullt ut kunna ta in.

löpning vinter

Sedan är det känslan att få vara barn en stund. Vuxenlek, kan man väl kalla det utan att det missförstås för mycket.

Avslutar med ett litet filmklipp ifrån vårt lilla äventyr. OCH såklart meddelandet att jag och Lillis nu på lördag (2019-02-09) ska springa Edsviken Winter/Summer Marathon!