Det blev 10km istället för 5km…

Bestämde mig för en väldigt lugn 5km-runda och att verkligen njuta av varje steg. Valde dock efter en stund en annan runda som jag uppskattade till 6km. Men då jag hade några 100m kvar hem kikade jag på telefonen och såg att jag sprungit 7km och jag var knappt andfådd. Därför körde jag ytterligare 3km i högre tempo så att jag fick upp tempot lite iaf. Trots det blev det verkligen snigeltempo pga den första delen av rundan.
Min filosofi bygger på en bild av träning som jag symboliserar med ett hus. Det måste vårdas; städas, repareras, målas om m.m.
Min 10km-runda idag köpte en ny mjuk säng till mitt hus.

Steg för steg

Mitt Träningstrolleri och dess grundstrategi innebär ett konstant fokus på den inre bild man har av träning. Det innebär extra varsamhet i början av träningen och en bra bit in tills man nått den nivå då man är vad jag kallar för ”en naturlig träningsmänniska”. Jag har efter mitt uppehållsexperiment och ef
ter en rad skador/sjukdomar inte riktigt hunnit tillbaka ännu, men jag är snart där igen. 
Det FÅR ta tid för mig. Jag vill hela tiden behålla och vårda min bild av träning och inte knäcka den genom att få negativa upplevelser i samband med träning och/eller plåga mig själv med dieter och annat. Steg för steg och konstant njutning och stolthet är melodin som ska ljuda.
Men på den nivå jag ligger på nu måste jag trycka till på vissa löprundor lite extra. Idag förbättrade jag tempot med ca 40sek/km. När uppförsbackarna kom drog jag i en extra växel. När jag fick håll (vilket är ovanligt) drog jag i ytterligare än växel. Målet är att lida, vilket egentligen går emot min strategi totalt. Kan man tro. När man lär känna sig själv och vet att det inte skadar din bild av träning när du ibland pressar dig långt utanför din bekvämlighetszon, så är det helt okej. Mitt mål med dagens pass var att lida och att verkligen få känna på flåset och smärtan. Detta för att pressa gränsen inför kommande pass. Upplevelserna som jag vid tidigare pass tyckte var jobbiga kommer att kännas lätta i jämförelse. Det är en ständig balansgång och det gäller att ha koll. Och dessutom alltid minnas, när det börjar bli jobbigt- varje steg du tar är ett steg bort ifrån ditt forna något sämre jag. Var stolt över varje steg.

Hej då, herr Nackspärr!


Så kom den. Dagen då min vidriga nackspärr kändes lite bättre. Dagen efter helgen med partaj. Tänk vad lite det krävs för att ens bild av träning ska börja flagna i hörnen. Jag steg upp vid 04 imorse och jobbade till 12. Sen var det hem och ta tag i kontorsjobb och sedan hämta barn och åka och handla. När kvällen kommer finns det en miljon tankar på att bara däcka. MEN det är hjärnan som har en åsikt och den har totalt fel. Jag tog fram mina små mentala verktyg som jag utvecklat och efter en stund log jag vid tanken på en löptur. Efteråt ler jag ännu mer. Dessutom kommer musslorna i vitt vin och cider smaka fantastiskt gott.
Kort och gott- lita aldrig på din hjärna.

Nackspärren förföljer mig

Den där sprängande nackspärren gjorde det lite påfrestande. Även den grymma träningsvärken i låren. Men 5km skrapade jag ändå ihop och därmed massor av energi och förutsättningar för en god nattsömn.
Jag längtar verkligen till långpassen men jag jobbar stenhårt med min träningsfilosofi för att bygga på min bild av träning. Det går kraftigt framåt och jag lär mig hela tiden nya saker.
Ser för övrigt fram emot releasefesten imorgon med bästa Sabina Dufberg imorgon!

Firar födelsedagen med löprunda med bästa sällskapet!

Tur att man inspirerar positivt ibland. De 2 äldsta barnen ville helt plötsligt börja springa och då är jag inte sen att hjälpa dem. Det blev ca 1 km som första runda och barnen var otroligt duktiga!

Inget kan stoppa mig nu

 

6,3km fick räcka idag. Ska upp vid 04 imorgon och vad ger en bättre nattsömn än en skön löprunda? Inte mycket som jag känner till iaf. Kom alltid ihåg att vara stolta över en träning. Känn stolthet över varje steg under löprundan och fokusera på glada tankar. Idag behövdes det de första 2km. Sen vände allt och endorfinerna tog över vilket gjorde att jag kunde luta mig tillbaka och njuta av färden hela vägen i mål. Jag är inte i samma form som förut, men det är inte så konstigt efter de närmare 3 månaderna av total misshandel av min kropp. Kul experiment och otroligt lärorikt! Nu ska jag tillbaka mer än någonsin. Inget kan stoppa mig och ingen kan sänka mig. Tjoho!