Nu provar vi igen …


Då blev det äntligen av! Första löpningen på över 2 veckor. Tror nästan att det var första träningspasset på 2 veckor. Om jag nu kan kalla 3km långsam löpning för ett ”träningspass” (om jag inte låter förmäten …?).
Efter det blev det ett mindre bröstpass för att säga till kroppen att det är dags igen. Men jag vet inte. Den här förkylningen har varit så sjukt segdragen. Varje morgon har jag vaknat och insett att mina härliga träningspass kommer att behöva lysa med sin frånvaro. Halsen har hela tiden talat till mig och gett mig negativa besked. Men idag kändes det… okej. Så jag provade. Jag HAR varit duktig och vilat som sagt! Så inget gnäll nu!! Haha

Innan jag började springa SVOR jag till mig själv att MAX springa 3km. Helst kortare. Och inte snabbare tempo än 6min/km. Mitt mål var att bara snudda vid motion för att kolla läget med kroppen. Motionen i sig var liksom inte viktig. Det gick som vanligt med den saken … Absolut ingen överdrift men ändå. Fler gånger hade jag tankar som ”Äh, jag tar en 7km istället! Det är ju så lätt och skönt i det här vädret!”. Så lite duktig var jag ändå.

Nu får morgondagen säga sitt! Jag hoppas att det känns bättre så att jag återigen kan börja blogga vilket jag ju VILL!

Kram på dig

Testade kroppen med 10km


Sådär ja!
Nu var det ett tag sedan jag körde löpning eftersom halsen gett sig till känna efter varje liten ansträngning på senare. Igår körde jag ett enkelt set crossfit (inte pass, utan 3 övningar i 8 min) och sedan tränade jag upp bra pump i biceps och triceps. Det fick räcka. Imorse kände jag av det lite grann, men inte så farligt.

När vädret är som det är idag, fuktigt i luften, 12 grader och stilla, KAN jag bara inte hålla mig. Då måste jag ut och träna. Jag körde lugnt och stilla 10km. Det kändes hur bra som helst och det märktes att jag saknat löpningen. Jag har varit som ett barn hela dagen och gått och längtat till att få ta på mig kläderna och ge mig av.

Det finns i princip ett stråk här väldigt nära som är jättevackert beläget vid vattnet. Till vänster sluttar höga klippor och nedanför springer man i skogen mellan klipporna och vattnet. Just nu springer man på en stig som slingrar sig mellan fält av vitsippor och det blå vackra ljuset från havet mellan träden gör att man blir lugn in i benmärgen. Underbart!

Nu återstår att se hur jag känner mig imorgon! Funderar på att ställa klockan och ta en skön powerwalk för det ska ju bli en sån där underbar morgon imorgon bitti!

Jag vägde mig nyss. Jag vill ju gå ner lite av några olika anledningar. Egentligen bryr jag mig inte om vikt och tycker ingen egentligen ska haka upp sig på det, men just nu vill jag gå ner för att se vad jag har lyckats få till där under. Dessutom vill jag känna mig lättare och smidigare.
Förra veckan vägde jag 80,4. Nu vägde jag 77,2 så det går åt rätt håll. Morgonpromenaderna har gjort sitt samt mindre korrigeringar av kosten. Nyttiga frukostar och lunch i princip 100% av tiden.

Må väl och träna med njutning!

Kram på dig

Macho är manligt men inte tufft

Why do ”balls” equate to toughness and ”pussy” equates to weakness when even the slightest flick to the nards sends a guy to his knees and vaginas can push out an entire human being?”

Jag är så omåttligt trött på mahoattityder att jag förvandlas till en lealös geléklump varje gång jag måste ta del av galenskapen. Har vi inte kommit längre 2017 än att tycka att det är manligt att vara en stereotypisk grottmänniska?

Det finns en grupp på Facebook som heter Träningsglädje & Inspiration som är till för att peppa varandra, ställa frågor och inspirerar varandra. Där postades nyss det här inlägget som alltså ställer frågan om medlemmarna tränar med eller utan handskar.

En ganska simpelfråga som endast kräver ett simpelt svar. Den överhängande majoriteten svarade antingen ”utan” eller ”med”, utan någon vidareutveckling. Andra förklarade lite mer utförligt om de tränade med eller utan och inkluderade även en enkel förklaring.

Men … MEN … sen kommer de kommentarer som är så tröttsamt väntade, ologiska, icke-produktiva och (förlåt, men) sanslöst korkade. Låt oss gå igenom var och en av dem … (uteslutande ifrån män, givetvis)

Vi öppnar alltså med en klassisk ”min pappa är starkare än din pappa!”. Du är inte lika tuff som jag eftersom mina händer var trasigare än dina. Sedan inkluderar han att det var ett år sen. Ni vet som den gamla ”jag kan också göra 3 bakåtvolter … men jag vill inte visa”

Någon måste slå upp ordet underbart och plugga in definitionen. Citatet är allt annat än underbart och anspelar på att man måste vara kvinna om man har handskar. Och att vara kvinna är ju skrattretande, eller hur?
Men vi ska ändå ge honom cred för att han lyckades lagra citatet och återge det. Oväntat!

Vi går alltså vidare med ett oerhört nytt citat. Jag har aldrig hört det förut. Ingen har sagt det förut. Någonsin. Fräscht! Jag gissar att författaren inte insåg att han indirekt faktiskt skriver att han tycker att det gör ont att träna utan handskar. Tänk vad omanlig han hade känts sig om han insåg sitt misstag …
Jag har också ett nytt citat förresten. Carpe diem!

Återigen, det är alltså tufft att träna utan handskar…?
Exakt hur liten penis eller dåligt självförtroende har man om man känner sig tuff av att träna utan handskar?

Ah, ännu en stjärna som har lyckats lagra samma citat. Plötsligt händer det!

Sen har vi THE Stjärna! Numero Uno! The boss! The Chief! The head honcho!
Jag ger er … ja, läs själva …


Jag var ju bara tvungen att kommentera hans fantastiska kommentar. Skojigt också hur han direkt tvärvänder och försöker att lägga skulden på mig. Märkligt och ologiskt grepp, givetvis, men likväl roande.

Hmmm … Det verkar inte finnas ett överflöd av litteratur för machomän.


En ny angreppsvinkel! Här antyder man alltså att barn använder handskar och vuxna använder inte handskar. Då ska vi se … nej, det stämmer inte. Men som tröst fick författaren i alla fall en liten ros.

Nej, retad vill ju ingen bli. I alla fall inte som man. Men som kvinna får man nog bara gilla läget.

Slutligen …

Det var som sagt uteslutande män som antydde att bara kvinnor och homosexuella bär handskar på gymmet. Jag är närmast besatt trött på den attityden. Sedan jag fick min älskade lilla flicka, som idag är fem år, har jag mått illa av tanken på att hon ska växa upp i en värld där hon direkt ska lyftas fram som exempel när man vill påpeka hur värdelöst något är. Varför ska hennes kön representera det sämsta jämt och ständigt.

”Du springer som en tjej”

Det mest tragiska är att det verkar krävas en man för att tänka sådana generaliserande, sexistiska och kränkande tankar. Vad är det med män idag? Tråden ovan är bara ett pytteexempel. Det gör mig matt. Det gör mig ledsen. Det får mig att känna hopplöshet och gör att vill stänga in min dotter här hemma utan internet och TV. Jag vill inte att hon ska möta de män som förnedrar på det där viset. Jag vill skydda henne från det och bara tanken på vad hon kommer att tvingas utstå gör mig tårögd.
Men jag kommer inte att låsa in henne eftersom jag inte är som de män som förnedrar kvinnor. Jag tror på henne och vet att hon kommer att fixa det. Men jag vill inte att världen ska vara konstruerad så att hon ska behöva bli så stark och tvingas genomlida det hon kommer att tvingas genomlida.

Det är 2017 nu och folk som förnedrar kvinnor offentligt på nätet får massor av medhåll. Hur kan det vara helt normalt att använda ett av de två könen som representant för att något värdelöst?

Samtidigt tänker jag att det kan vara de sista soldaterna som syns. De som känner sig så enormt hotade av att kvinnor tar mer och mer plats. De känner sig hotade och måste då lyfta sig själva, och hur gör man det bäst? Inte genom att lyfta sig själv utan genom att sänka andra. Förnedra andra.

Tänk att man inte kan välja att träna med handskar utan att bli dömd. Vad säger det egentligen om träningsvärlden och i synnerhet gymvärlden?  Vore det inte bättre om träningsvärlden förde oss samman och kämpade mot samma mål istället för att fortsätta att dela upp oss? Jag tror att det är möjligt om alla hjälps åt att säga ifrån.
I facebookgruppen där kommentarerna skrevs var det jag, två killar och två tjejer som invände mot kommentarer. Alltså 5 stycken. Av nästan 40 000 medlemmar. Låt det smälta in en stund.
Några av de starkaste människor inom träning jag någonsin stött på är kvinnor. Kan de inte få vara just det- starka? Med eller utan handskar?

På mitt gym hörde jag en gång hur en av de biffigaste killarna fick frågan om med eller utan handskar. Hans svar var att han inte kunde bry sig mindre. ”Välj det som känns bäst för dig. Huvudsaken är att du har kul och mår bra”, svarade han.

Den mannen representerar den tuffa killen med en liten pudel. Alltså någon som är trygg i sig själv, sin manlighet och behöver inte hävda sig. Han är den tuffa.

De vars kommentarer jag visat ovanför representerar den tuffa killen med en kamphund. Det väntade. Den osjälvständiga, ensamma och vilsne. Han är den rädda.

Macho är tyvärr manligt. Men manligt behöver absolut inte innebära något tufft. Att döma av kommentarerna har manlighet visat sig vara allt annat än tufft, snarare ensamt och vilset.

Kram på dig

 

 

Den ultimata win-win-känslan

Från 06:15 imorse då jag tog en påver-valk. Försökte se självklart pretto-överlägsen ut. Vet inte om jag nailade det.

Det är alltid samma sköna känsla när jag inser på vilken nivå min träning ligger. Hur otroligt enkelt och självklar jag har gjort den. Men framförallt hur jäkla fin jag har gjort träningen! Det är mitt eget hus jag byggt med en snickarglädje som jag inte trodde att jag besatt. Med en konstnärlighet som jag inte trodde jag var kapabel att utveckla och med ett sinne för färg och form som jag nästan själv är avundsjuk på. Skryter jag? Nej, jag är bara väldigt lycklig.

Idag fortsatte jag med min nya rutin. Jag klev upp 06 och tog en timmes snabb promenad före kidsen vaknade. När jag kom hem med ett härligt endorfinpåslag möttes jag av tre glada leenden och varma kramar. Jag gjorde frukost, borstade tänder, bytte blöja, och klädde på dem och gick med dem till förskolan. Sedan bar det av hemåt för det sista fixet med bokföringen plus lite annat jobb. Skönt att få gjort!

Sen kom jag på att sambon jobbar inatt, vilket gör att min inplanerade löprunda föll bort. Så även morgondagens powerwalk. Jag bestämde mig efter ett enormt velande att ta en vilodag. Att krypa ner i sängen och bara vara för mig själv och titta på någon dokumentär. Men det är här min insikt om hur långt jag kommit ploppar upp. Insikten om hur enkelt jag har gjort min träning och hur mycket jag tycker om den. Jag vill träna idag och saknar det. Jag tycker inte att det är skönt att slippa. Tvärtom, jag vill verkligen träna. Men samtidigt vet jag hur bra min kropp mår av att få vila och komma i säng i tid. Det är en win-win-känsla som är svår att beskriva för den som inte upplevt den. Lite som att kliva på planet för att åka till sin älskade. Man vill ju egentligen bara komma fram men den lugna resan blir ändå en skön grej eftersom den leder till det man längtar efter …

Någonstans här märker jag att jag borde sluta skriva och sova istället …

Men, slutligen, det är ju just den känslan jag hoppas kunna förmedla till så många andra. När jag lyckats med det blir jag smått euforisk och vill bara mer. Om du har funderingar på vad jag menar, hur du borde tänka eller så, tveka inte att kommentera så kanske det blir en bra dialog!

Kram på dig och träna underbart

Sudda, sudda bort din sura min

Illustratör: Pekka Strandroth

Vi borde prata mer om försvaret. D.v.s det försvar som hela tiden jobbar på högvarv för att försvara vår livsstil, våra livsval och hela vår person. Inget får tränga igenom och de där jävla träningsinläggen är där och hackar hela tiden! Grymt irriterande!

Först och främst, om du är en av dem som är gruvligt irriterad över mina och andras inlägg om träning så går mina tankar till dig, din familj och alla berörda. Jag vet exakt hur du känner och det är en fruktansvärd upplevelse att bli så arg över ett specifikt ämne.

Vad är det då som frambringar denna irrationella ilska? Är den ens irrationell? På sätt och vis inte. Men ändå är den absolut det. Rörigt.
Låt oss bryta ner det hela en smula för att ta reda på vad det egentligen handlar om. Låt oss ta facebook som exempel.

Vi blir ständigt matade med olika typer av inlägg. Politiska inlägg, inlägg rörande roliga barn, inlägg med folk som snubblar roligt och inlägg om tragik, trafik och väder. Däribland finns även inlägg som handlar om träning. Alla inlägg berör oss på olika sätt. Vissa berör nästan inte alls medan andra berör sanslöst intensivt. Jag har personligen en vän som alltid lägger ut inlägg om fotografering. Jag har en annan vän som givetvis postar mycket om sin cancersjuka lilla underbara dotter Emma. Ännu en vän postar konstant olika trollerifilmer och ytterligare en bekant postar oavbrutet politiska inlägg. Detta är bara några exempel och det visar ganska tydligt att vi är individer med olika intressen och att vi gärna delar med oss av detta. Men detta är ju något vi alla vet, respekterar och anser är helt normalt … tills …

… träningsinläggen dyker upp. Där börjar det brinna hos många. Nu menar jag verkligen inte att vara nedvärderande utan jag är bara helt ärlig och rak utifrån mina egna upplevelser: Det är i princip uteslutande personer som är väldigt ur form som blir arga.

Det finns flera olika problem med träningsinläggen…

1. De utmanar de som inte tränar samt har dåliga kostvanor. Att ständigt bli påmind om det gör dem frustrerade och irriterade.

2. De blir som en irriterande auktoritet likt en förälder som tjatar eller en lärare som delar ut läxor. Sådant ska man inte behöva ta som vuxen.

3. De kan skapa en stressande känsla av att man själv borde komma igång vilket resulterar i en ”låt mig vara!”-känsla.

Men det är givetvis inte träningsinläggens fel. Jag blir inte ett dugg stressad, irriterad eller frustrerad av träningsinlägg. Det är vi flera som inte blir. Vad gör oss immuna mot detta då? Att vi själva är tränande människor givetvis. Det finns alltså ett botemedel. Eller egentligen två botemedel och det andra kommer jag till strax.

”Men måste varje jävla löptur skrikas ut i social medier? Måste du gnugga in i ansiktet hur jävla duktig du är när du lyft lite skrot? Finns det någon helig lag hos er tränande att man tvunget måste basunera ut precis all form av träning jämt och ständigt?!”

Detta är några av de saker jag hört sägas, och det är givetvis grundlösa retoriska frågor som försvaret skapar i ren frustration och maktlöshet. Det hela är så enkelt att vi alla har olika intressen. Mitt intresse är träning och det råkar, även om det är helt oavsiktligt från min sida, utmana dig negativt. Ditt intresse kanske är film och dina inlägg intresserar mig oftast inte eftersom jag sällan tittar på film. Men dina inlägg stör mig inte och gör mig inte det minsta arg. Tvärtom gläds jag åt att du har ett roligt intresse och förstår att du inte försöker tvinga mig att titta på film bara för att du skriver om film, diskuterar film och engagerar dig i film. Detta gäller oavsett individ och intresse. Jag har i mitt liv beslutat att sluta störa mig på andra och deras intressen och istället glädjas åt våra olikheter och att vi får vara lyckliga i det. Det beslutet är alltså det andra botemedlet mot irritationen.

Jag är lycklig med min träning och vill gärna berätta om den både för min egen skull och för den som jag kanske lyckas påverka till att finna samma glädje i träning som jag. Om man inte klarar av att hantera det kan man alltid avfölja. Jag är sanslöst stolt över min träning och blir överlycklig av positiva kommentarer. Jag mår bra av min träning och oavsett om du tränar eller ej hoppas jag att du mår bra och jag önskar dig all lycka med just dina intressen.

Träning berikar mitt liv på väldigt många plan och jag är uppriktigt sagt ledsen om det på något sätt gör ditt eller någon annans liv sämre. Men det är inte träningsinläggens fel. Så nästan gång du känner att du håller på att explodera, ta ett djupt andetag och fråga dig själv om du kan respektera mitt intresse lika mycket som jag respekterar ditt och andras. Om svaret är nej vet du var mina tankar går och till vilka.

Kram på dig

 

Skärmar, stillasittande och andra världar

Igår skrev jag ett inlägg om överviktiga barn och undrade vad som ligger bakom det hela. Jag är inte ensam att anse att en stor orsak är stillasittandet orsakat av datorer, tv-spel, mobiltelefoner och spelplattor. Åsikterna om effekterna den typen av teknik har på barn isär, men klart är att det bidrar till stillasittande. Barn behöver röra på sig mer och barn ska inte vara överviktiga.

Jag blir mer och mer frustrerad över vad telefoner och spelplattor gör med oss människor. Framför allt vad den gör med våra barn. Jag är till 100% med på att det kan vara hur lärorikt, roligt och positivt stimulerande som helst, men det är ju när det används korrekt och på rätt nivå. Den psykiska ohälsan hos unga har ökat sedan 1990-talet och ser ut att fortsätta öka. Jag är övertygad om att telefonernas och plattornas överanvändning inte direkt hämmar den ökningen utan tvärtom på flera plan. Dels eftersom det ökar stillasittandet som i sin tur har effekter både fysiskt och psykiskt, men också eftersom det bidrar till en märklig och onaturlig social samvaro.

Jag blir allt oftare frustrerad när jag ser vad mobiltelefonerna gör med oss. Låt mig berätta om ett exempel från i somras som jag fortfarande går och tänker på.

Så här ser jag ofta ut när vi ska hem till stan eller ut till ön. Bra träning!

Jag, min sambo och våra tre barn hade varit ute på vår paradisö i Stockholms skärgård. Vi klev på taxibåten för att åka hem igen och vid nästa brygga hoppade en annan familj på bestående av en mamma och en pappa och deras två barn. En pojke på ca 13 år och en flicka på ca 11 år. Pojken stirrar på sin mobil samtidigt som han försöker att ta sig ner i båten för att slå sig ner vid ett bord. Det går väldigt sakta eftersom han inte vill slita blicken ifrån den fotbollsmatch han följer. Han hör inte heller skepparens direktiv eftersom han har hörlurar på sig. Dottern kommer tätt bakom och fipplar med sin iPad. Föräldrarna lastar på väskorna i flera omgångar. Efter mycket om och mer kan även de slå sig ner vid bordet.

Sonen följer slaviskt fotbollsmatchen men ser inte road ut. Han ser tvärtom otroligt uttråkad ut, som om någon tvingade honom att titta på matchen. Dottern ser även hon dyster ut. Jag ser aldrig vad det är hon gör på sin padda men det verkar som sagt inte vara direkt roande. Pappan tar direkt fram sin mobiltelefon och ser plötsligt märkbart avslappnad ut. Mamman tittar ut genom fönstret när båten börjar åka. Hon, liksom jag, tittar ut över myllret av grönskande öar som sticker upp ur det soldränkta glittrande vattnet.

Mina två äldsta i båten på väg hem

En sval sommarvind blåser igenom kabinen och svalkar det annars lite för varma rummet och fyller det med en tydligt doft av sommar. Det är en doft av barndom för mig. För när jag var liten tog jag del av alla visuella intryck och dofter som kom min väg. Och jag gjorde den kopplingen. Vilka minnen kommer den andra familjens barn att få?

Deras barn är inte skyddade mot doften, men de är skyddade mot det visuella och det hörbara. De ser inte den vackra skärgården och de hör inte vågornas kluckande mot skrovet. Men kanske viktigaste av allt, de ser inte sin familj eller någon annan människa på båten.

Mamman i familjen får plötsligt syn på något som hon ler åt och öppnar munnen för att berätta för sina barn och man. Men hon tvekar en stund. Jag blir nyfiken på vad hon ser. För jag ser ju att hon fått syn på något. Men det ser inte hennes familj. Till slut säger hon något som jag p.g.a motorljudet inte riktigt hör. Men det är tydligt att hon försöker att få sin familjs uppmärksamhet. Men barnen är skyddade från sin mammas röst med effektiva hörlurar. Hennes man är så inne i telefonen att han inte hör. Mamman gör en lite irriterad min och försöker återigen att få deras uppmärksamhet, men det misslyckas även den här gången.

Dottern är nu så irriterad på den ljumma sommarvinden att hon sätter sig på golvet under bordet med sin iPad. Nu är hon verkligen skyddad från alla yttre intryck. Mamman knackar med handen i träbordet framför sin man som då vaknar upp som ur en djup sömn. Förvirrat höjer han sina ögonbryn och undrar vad hans fru kan vilja. Hon pekar mot det hon vill visa och ler medan hon försöker förklara, men just då ringer hennes makes telefon. Han höjer en hand för att visa att han måste ta samtalet, svarar och hamnar återigen i en värld långt ifrån båten och sin familj. Mammans leende töar bort och hennes fingrar börjar smeka längst ådringen på bordet framför henne. Hon förstår nog precis som jag att det kommer att bli ett långt telefonsamtal.

Jag frågar om mina barn vill gå ut på däck. Det vill de gärna och vi ger oss ut på ett litet äventyr med härliga intryck. När jag tittar in i båtkupén igen ser jag att mamman inte är där längre.

Hon har tagit fram sin mobiltelefon.