Nej, träning ska INTE vara som att borsta tänderna

Släpp tanken på träning som tandborstning
Jag blir ständigt påmind om hur inetsad traditionell träningsmedias tankebana är. Den som gör gällande att träning är någonting man måste stå ut med och någonting man bara måste göra. Jag känner igen tankegången från mina stapplande försök med att komma igång med träningen, men som alltid slutade i misslyckande. Att det själva problemet just var själva tankegången insåg jag inte då men idag är det mer än uppenbart. 

Eftersom jag är innerligt intresserad av det psykologiska när det kommer till träning, pratar jag gärna ofta och mycket om träning med både tränande och icke-tränande. När vi talar om min runstreak, alltså det faktum att jag springer varje dag, utbrister nästan alla i samma kommentarer som träningsmedia alltid har lobbat för: ”Det har alltså blivit som att borsta tänderna för dig?”, ”Du bara gör det liksom?”, ”Du har bara bestämt dig? Starkt!”.

När jag hör de där kommentarerna märker jag hur svårt det är att få människor att förstå. Jag vet att det tar lång tid innan de börjar greppa min träningsfilosofi och mitt sätt att se på träning. Det tog förvisso lång tid även för mig att komma fram till mina tankar. Att veta att det förmodligen tar en hel bok för att få människor att tillräckligt förstå min filosofi är det som driver mig att skriva färdigt min bok.

Hela mitt mål är att få folk att älska träning på en nivå som jag vet är omöjligt att förstå för den som aldrig upplevt det. Det är ju därför kommentarer om att det ska vara som att borsta tänderna och andra liknelser ständigt återkommer. Det känns som att förklara en fjärde dimension för någon som lever i en 2D-värld. Ogreppbart liksom.

För den som på något sätt upplever att jag uttrycker mig som förmer än andra så vill jag tydligt understryka att så inte är fallet. Det är lite som när jag för första gången snorklade i röda havet och försökte återge hur det var för mina vänner som aldrig snorklat i sådana vatten. Det blir liksom bara ord och den fulla upplevelser och förståelsen uteblir. Men för den sakens skulle är jag jag givetvis inte bättre än den som inte har snorklat i röda havet.

I korta texter är det förmodligen omöjligt att få dig som aldrig upplevt en tårögd njutning av träning, men jag vill i alla fall få dig att börja med att försöka acceptera tanken på att det är fullt möjligt för alla att uppleva och att alla övriga tankar är en del av ett försvar som naturligt finns med oss alla.

Börja med det lilla
Det du kan börja med är att skapa en nyfikenhet inför att få uppleva den njutningen. Varje tanke du tänker påverkar din inre bild av träning och ditt mål måste vara att få den bilden att bli så positiv som möjligt. Jag kunde själv inte i min vildaste fantasi föreställa mig att jag skulle nå dit jag är idag, och eftersom jag lyckats omvända andra på samma sätt är jag ivrig att få fortsätta med fler. Kanske blir det du? 🙂

Nej, min melodi är inte att få träning att bli som att borsta tänderna. Min träning ska vara som ett varmt bad efter en lång och kall stund ute i rusk och regn. Dit längtar jag, inte till tandborstningen.

Kram på dig

 

 

Varför sviker vi löftet om hälsa?

Julgryning vaknar

Nyår och löften om god hälsa närmar sig med stormsteg. Men just nu siktar väl de flesta dock på julafton och försöker att få tid till julro mitt i allt som vardagen kräver av oss. Jag själv försöker skapa en mysig julstämning på morgnarna genom att tända ljus och sätta på lugn julmusik. Jag går omkring bland allt pynt (vi pyntar väldigt mycket) och njuter medan gröten puttrar på spisen. Sen väcker jag barnen … som på ett oerhört imponerande sätt ofta lyckas demolisera julstämningen i ett naffs med gnäll om att jag lagt fram fel byxor, att gröten är för varm och att ordet katt VISST DET stavas med ett t.

Jag tar några djupa andetag samtidigt som jag hör Peter Lundblad sjunga ”När täcket skyddar min kropp, och barnen med glädje gått opp” och jag känner inte alls igen mig … 

Det är i de stunderna jag är tacksam för att jag har funnit min intensiva kärlek till träning, eftersom jag vet att den får mig att hantera stress effektivare och mer smärtfritt. För om det är något man måste förstå, så är det att träning inte bara gör att du rent fysiskt orkar lyfta och bära dina barn, utan även gör att du orkar med dem rent mentalt. Barn och vardagsliv är krävande på många plan, det är bara att inse och acceptera.
Med det sagt ser jag ofta hur människor gör en större sak av situationer än vad de behöver vara – man ser varje litet motstånd som enorma motgångar och varje bekymmer som ett ogenomträngligt hinder. Det sunda är att acceptera att allting inte löper på lika smärtfritt som i filmer där ett manus styr hela situationen. Livet är tvärtom en manusfri improvisationsteater där skådespelarna väldigt ofta jobbar mot dig snarare än med dig. Dessutom är det ett dåligt gig eftersom du inte får fakturera.

Nej, jag låter ju nästan lite bitter och det är jag verkligen inte. Jag är nog ganska bra på att ta motgångar och jag är härdad eftersom jag valt den frilans bana jag faktiskt valt. Av hundratretton utkämpade kamper vinner eventuellt en någon form av framgång. Så är det bara.

Löftesdagen
Oavsett om du upplever mot- eller medgångar tickar tiden på och snart är nyårsafton här. Den dagen då mängder av människor kommer att lova sig själva ett hälsosammare år med bättre kost och mer träning. Det här vet gymmen om och de säljer långt många fler medlemskort än vad de egentligen kan hantera, om ser till hur många de rent fysiskt kan ta emot på anläggningen. Gymmen vet att en majoritet av de som köper gymkorten kommer att antingen helt strunta i att dyka upp, eller bara vara vägen en liten bit in på det nya året. Sedan är de borta så att deras reguljära kunder kan få lugn och ro igen.

Vår inre bild av träning
Men varför är det så att vi sviker våra löften om hälsa? Borde inte hälsa vara det viktigaste i livet? Utan hälsa kan vi inte njuta av livet och i längden inte leva. Jag har ju min teori som är hela grunden i min träningsfilosofi. Jag är övertygad om vad vi måste fokusera på, vilket är något som traditionell träningsmedia och hälsomedia totalt ignorerar av någon märklig anledning – Vår inre bild av träning. Det är den som måste förändras och den som måste ligga i skarpt fokus. Så länge du inte tycker om träning kommer du inte att ägna dig åt det.

Undersökningar visar att den främsta orsaken till att vi inte tränar är att vi inte tycker att träning är roligt. Vi har generellt sett en grovt negativ bild av träning som hindrar oss från att utföra den. Att fortsätta som vi gjort i alla tider med att ”bita ihop över- och underkäke!”, ”bestämma sig!” och ”bara göra det!” håller inte. Bevisligen! Annars hade vi inte haft den ohälsosamma situation som vi faktiskt har.

Artikel efter artikel, träningsprofil efter träningsprofil, blogg efter blogg tipsar om vad man ska träna och hur man ska träna. Vad blir resultatet? Några få som lyckas medan den stora majoriteten som vanligt misslyckas. Till skaran som misslyckas hörde jag. Ingen pratade om den inre bilden av träning och den mentala inställning som faktiskt kan förändras. Jag fick ta de där stegen själv och jag lyckades genom att jag under några år utformade min egen träningsfilosofi och mina egna tekniker som totalt förändrade min inre bild av träning och ledde mig till bättre hälsa och framgång.

Du kan förändra din inre bild av träning
Låt mig citera Anders Hansen från hans bok Hjärnstark: ”Genom våra val kan vi förändra hjärnans arbetssätt på en mer grundläggande nivå än vad vi tidigare har trott. Det är inte bara hjärnan som avgör hur vi tänker och handlar, utan våra tankar och handlingar kan förändra hjärnan och hur den arbetar. Det är du som styr din hjärna, inte tvärtom.”

Det där sjunger verkligen min sång och det är någonting jag själv kommit fram till, och för mig har det varit totalt mindblowing hur effektivt det har fungerat. Jag har gått ifrån att avsky löpning till att älska det så pass att jag blir tårögd när jag tänker på det. Från att ha mått illa av tanken på att ge mig ut och springa, till att ha sprungit aktivt i flera år, och sedan 292 dagar tillbaka springa VARJE DAG. Det är ingen kamp för mig längre, utan det är ren njutning. Jag längtar just nu ut till nästa runda och jag längtar till morgondagens lopp. Jag önskar att jag kunde få alla att känna som jag och det är också min stora ambition med den här bloggen och mina förhoppningsvis kommande böcker.

Ha rätt fokus och var ärlig
Så varför sviker vi våra löften om hälsa? För att människor i stort har en negativ bild av träning och för att vår hjärnan aktivt arbetar emot en förändring av den bilden. För att förstå hur vi ska bryta det mönstret måste vi först förstå varför vi har en negativ bild av träning och varför vår hjärna motarbetar oss, vilket jag skrivit en del om tidigare här i bloggen, för den som vill läsa.

Men det jag vill uppmana till i det här inlägget är att slå dig ner i lugn och ro och sluta dina ögon. Var sedan helt ärligt med dig själv när du funderar över din inre bild av träning. Vad får du för tankar och förnimmelser? Jag kan garantera att om du inte är en tränande människa, och om du är helt ärlig med dig själv, så kommer du att kunna identifiera många negativa tankegångar och känslor. Det är dessa du måste fokusera på i första hand. Att göra som klassisk träningsmedia tipsar om fungerar inte för majoriteten och troligtvis inte för dig heller. Det går inte att bara köra på och stå ut med träningen, genomlida träningen. Det är inte hållbart.

Så, slutligen, fundera över din inre bild av träning, oavsett om du är tränande eller ej. Vår inre bild av träning är som ett hus där det ständigt finns saker att förbättra. Det kanske behöver rustas upp från grunden eller behövs bara några fönster putsas. Fundera på hur du kan få bort de många eller de få negativa känslor du har inför träning, så lovar jag att komma med fler tips här på bloggen framöver. Låt oss sätta fokus på bättre hälsa med en positiv attityd nästa år, istället för att behöva lova oss själva att få det gjort.

Nu ska jag ta tag i vardagslivet. Med det menar jag dricka kaffe …

Kram på dig!

 

 

 

 

 

 

Dansa dansen som får dig att må bra!

Trail löpning må bra
Fotografen Martin Lundström fångar mig mitt i ett hopp under en av mina trailrundor.

Jag önskar verkligen att jag kunde få människor att förstå hur märkligt det känns för mig att höra andra ifrågasätta hur jag kan ge mig ut och springa under den här årstiden. I det här hemska vädret. Alltså, det är så märkligt för mig så att det känns snudd på omöjligt att förklara, men låt mig försöka! Även om det är så enkelt som att jag vill må bra så verkar det vara mer komplext än så.

Ologiska frågeställningar

Här kommer tre meningar, som i min värld är att jämställa med det jag får höra …
1 . ”Hur kan du äta vegetariska hamburgare när det inte är svampsäsong?!”
2. ”Varför duschar du efter att du har tränat utan att rådfråga en bandymålvakt?”
3. ”Du kan väl inte krama dina barn på ett ojämt datum heller?!”

Typ så. Eller, nästan exakt så konstigt känns det. Jag älskar ju det jag gör och för mig är årstiden inget som helst hinder. Känslan jag fått på senare när jag tar på mig löpkläderna och ger mig ut i kylan är hur fantastisk som helst. Jag lever upp och blir den bästa formen av mig själv som jag kan bli, och det vill jag fortsätta med. Jag vill bara må bra.
Själv tycker att det är så märkligt att man istället väljer att sätta sig i soffan och stirra in i en mobiltelefon medan man blir allt segare och tröttare. Jag förstår givetvis att det inte är det enda alternativet, men det är ju faktiskt vad de flesta som ifrågasätter bokstavligen gör.

Den där skärmen …

Apropå telefonanvändning försöker jag själv just nu göra något åt det. Igen. Jag använder den där mojängen på tok för mycket och i helt onödiga sammanhang. När jag kommer på mig själv att sitta en bit bort ifrån mina barn i soffan, stirrande på skärmen, skäms jag för mig själv. Jag inser att det är en kort tid jag får vara med mina barn och att de betyder allt för mig. Varför gör jag då det märkliga valet att hellre spendera tiden med den där döda klossen i min hand? Jag har inte svaret, men jag är övertygad om att jag till viss del är beroende. Det är en enkel underhållning jag får där på skärmen. Ett visst socialt utbyte och bekräftelse i form av likes och annat. Men när någon av mina barn ger mig en varm kram och säger ”du är världens bästa pappa!” är det något som borrar sig in mer värmande än miljarder främmande likes på sociala medier. Inga tummar upp kan staplas för att nå den känslan. Fokus på rätt sak är det som får oss att må bra.

Handlar inte om moralpanik

Nej, jag måste faktiskt skärpa mig, och när jag nu väl försökt så börjar jag sakta men säkert känna hur jag slår sig till ro i nuet. Jag börjar kunna ta in rummet på ett lugnt och behagligt sätt, och tankarna är inte ständigt på flykt någon annanstans.
Varje gång man tar upp ämnet skärmtid kommer det alltid någon replik som inkluderar ordet ”moralpanik”. Ifrån samma personer kommer ofta orden ”träningshets”. Trots att det helt enkelt handlar om att må bra förekommer ständigt ett gediget, komplicerat och onödigt motstånd.

Jag vill ut och springa i det här vädret för att jag vill må bra. För att jag märker att stillasittandet inte får mig att må bra. Jag vill inte leva bakom min skärm för ofta eftersom det inte får mig att må bra, och jag märker att jag mår mycket bättre av betydligt mindre skärmtid. Är det okej? Får jag lov att dansa den dansen? Tack, då är vi ju vänner och vi kan må bra tillammans!

Kram på dig

Nytänk!

Hej på dig!

Under en lång period har jag haft uppehåll här och istället bloggat och hänvisat till min blogg på kulmedkids.se. Men av många anledningar har jag nu tänkt om och bestämt mig för att blogga här igen. Kulmedkids.se är en familjepodd och därför har jag beslutat mig för att försöka hålla min inlägg där så mycket som möjligt riktade till föräldrar, medan jag här ämnar skriva vitt och brett om mitt träningstrolleri. Jag brinner mer och mer för varje dag  för tanken på att nå ut med min träningsfilosofi till så många som möjligt, och därför känns det trist att se att besökarantalet här ökar medan jag inte är här och levererar några fler inlägg.
Så, planen blir alltså att nu fortsätta blogga här precis som vanligt, men att inkludera inlägg mera riktade direkt till föräldrar på kulmedkids.se. Följ på båda ställena 🙂

Så hur går det för mig och min träning då? Sedan nästan ett år tillbaka ägnar jag mig uteslutande åt löpning som verkligen har kommit att blivit min passion. Jag kör vidare med min runstreak, det vill säga att jag springer varje dag, och igår sprang jag min 271:a dag på raken. Det flyter på hur bra som helst även om det har varit förkylningstider på senare, vilket har satt käppar i hjulen för mina långpass. Nyligen blev det dock ett längre pass på dryga 22km där jag gav mig ut och upptäckte nya områden som jag inte sprungit på tidigare. De där långpassen är så underbara att jag kan bli tårögd. Att bara låta benen mata på och inte veta exakt var man hamnar är en fantastisk känsla. Att man kan ta sig så pass långt och springa sådär länge stärker en inifrån och ut på ett sätt som jag inte upplevt att något annat gör. Jag önskar att fler skulle hitta verktygen till att pusha sig själv förbi den där gränsen till vad man tror är möjligt, och få uppleva kicken som jag har blivit totalt kär i. Hur man gör det är ju inte alltid enkelt för alla. Vi är alla olika, vilket är grunden i min träningsfilosofi till skillnad ifrån klassisk träningsmedia, och vad som fungerar för just dig måste du tillåta dig själv att utforska. Men det finns generella nycklar och strategier som jag delvis delar med mig av här.

Jag hoppas du följer bloggen och att du får inspiration till att komma igång med din löpning eller utveckla din redan befintliga löpning vidare!

Kram på dig!

Sitt still så att du inte skadar dig!

Jag har alltid varit intresserad och fascinerats av det mänskliga psyket. Det är spännande när man ser ett tydligt mönster för hur människor tycker, tänker och reagerar inför olika företeelser. Ofta kan man förutspå hur människor kommer att tycka, tänka och reagera baserat på deras generella uppfattning och tidigare reaktioner.
För att ta några jättegrova exempel. En vänsterpartist kommer generellt sett inte kunna acceptera ett förslag som en SD:are levererar baserat just på att det är en SD:are som leverar det. En SD:are skulle kommer generellt sett att tycka att en vänsterpartists förslag är genomkorkade. Detta gäller speciellt om någon liktänkande redan gått ut och sagt att något är korkat.
Man tenderar att följa med och tycka att det är korkat innan man egentligen har tänkt på saken. Vi följer helt enkelt vår egen ström och fortsätter tycka som vi hittills tyckt, tänka som vi tidigare tänkt och reagerar som vi brukar reagera.

Det fina i kråksången är att det verkar som om vi kan programmera oss själva att lättare tycka och tänka vissa saker. Det är just det jag använder mig av när det kommer till träning för att förbättra min bild av träning. När jag insåg att alla ursäkter för att slippa träna berodde på min inre halvruttna bild av träning försökte jag förstå hur jag kunde förändra den. Efter en massa filosoferande och testande gick det till slut och hela min inställning förändrades totalt. Det är just det jag skriver om i min kommande bok Träningstrolleri.

Men det negativa med att vi förprogrammerar oss gällande vad vi ska tycka och tänka är att det gör att vi blir onödigt låsta. Exempelvis när det kommer till inställningen till träning. Återigen, generellt sett kommer den som inte tränar att tycka att träning är tråkigt, jobbigt och rent av skadligt. Den tenderar att göra allt för att bibehålla sin negativa bild av träning och gör allt för att avfärda tankar som verkar kunna förändra den inprogrammerade uppfattningen.

Att vara en tränande människa är att ofrivilligt utmana den icketränande. Den icketränande blir provocerad och behöver försvara sin position genom att nedgraderar den tränande. Exempel på det ser vi exempelvis här.

Ett litet vardagsexempel på självförsvaret

Som tränande får man ofta höra att man borde ta det lugnt. I ett forum diskuterades nyligen den här företeelsen vilket gjorde att jag ville skriva av mig gällande fenomenet. Ett väldigt bra svar som en person skrev var något i stil med att ”så länge man sitter i soffan, äter chips och super sig aspackad varje helg så är allt lugnt.” Jag tycker att det var bra skrivet och tyvärr också väldigt sant. En annan person berättade att hon ofta får höra hur hon borde ”unna sig en fylla” sedan hon börjat träna. Detta efter att ha jobbat i restaurangbranschen och krökat minst fyra dagar i veckan utan att någon klagade på det beteendet.
Jag kan inte minnas en enda gång att någon sagt att jag borde ta det lugnt under min festperiod. Det var alkohol, cigaretter, snus och poker i princip varje dag under några år. Ingen klagade. Men när jag började träna började gliringarna komma att det är viktigt att vila. Att jag borde ta det lugnt och ta hand om mig. Jag borde ta hand om mig. Ta hand om mig. Generellt sett kommer gliringarna alltid ifrån helt icketränande personer.

Oavsett vem du är, kan du inte erkänna att det är lite konstigt att det är helt accepterat att äta uppenbart för mycket av bevisligen ohälsosamma produkter medan det provocerar och klassas som konstigt, och till och med farligt, att avstå och ägna sig åt träning?
Att alla mina inlägg om träning som jag alltid hashtaggar med #träningstrolleri provocerar många vet jag. Jag har fått mail om det, fått höra det personligen och ser antydningar i vissas kommentarer.
Om orden träningsmani och träningsberoende dyker upp i ditt huvud nu så är det troligen det sista försvaret du har som pockar på uppmärksamhet. Släpp det. Försök istället att värdera korrekt och tillåt dig själv att förändra ditt sätt att tänka.

När jag jag själv insåg att även jag var låst i mitt sätt att tänka och tycka innebar det en en frigörelse. Jag kände mig på riktigt fri. Fri att ibland hålla med den ena sidan och i andra frågor den andra sidan. Att vara öppen på så vis gör att man slipper att slåss mot väderkvarnar såsom att en tränande människa utmanar dig. För så är inte fallet. Det är bara någon som försöker må bra och du får såklart göra vad du vill, du behöver inte hänga på. Men du kan inte förändra verkligheten genom att intala dig själv att det är sådär farligt som du låtsas.

Kram på dig

Jag är inte den krigaren folk tror att jag är

Jag är ingen krigare. Jag är en glad-hoppare.

Jag får höra det ofta och jag förstår vad de menar. Jag förstår att det är sant i deras ögon och enligt deras mått mätt. Jag inser att deras bild av träning kräver en krigare. Men jag är inte den krigaren. Jag är långt ifrån den krigaren.

Den klassiska bilden av träning som skrämmer så många människor är en av de föreställningar jag försöker förändra. Inte hos alla, eftersom den passar hos vissa och fungerar alldeles utmärkt. Men för den stora majoriteten fungerar det bevisligen inte. Vad är beviset? Samhället i stort. Alla de människor som skulle behöva börja träna samt de som skulle behöva träna mer än de gör. De är i absolut majoritet och de mår sämre och sämre.
Varför den stora gruppen på sig för lite? Finns det inte tillräckligt med inspiration och information för dem? Jo, det finns givetvis ett överflöd av litteratur och media som riktar sig till dem och uppmanar dem till träning. Kan det vara något fel med själva budskapet då? Det vill säga det som träningsprofilen och träningsboken kräver av dem? Mitt svar är ett tydligt ja. Jag har själv varit i sitsen där jag försökt söka inspiration men ständigt misslyckats. Tills jag knäckte gåtan om varför.

Svaret är att jag inte är någon krigare. Inte fundamentalt. Jag har absolut genom åren arbetat upp ett pannben som exempelvis kan ta mig en 10km med väldiga smärtor i mina knän. Men det vi måste förstå är att alla människor är olika och att de flesta av oss inte är de krigare som traditionell träningsmedia riktar sig till.

”Det som inte dödar härdar!”
”Hoppa aldrig över ett pass”
”Blod svett och tårar”
”Träna, spy och träna sen lite till”

Känner du dig lockad? Om ja, så är du nog en krigare. Men om du inte känner dig lockad är du nog ganska lik mig. Min filosofi som jag alltså kallar för Träningstrolleri är något helt annat och angriper problematiken ifrån en helt ny riktning.
Jag hade för ett tag sedan en signering på Akademibokhandeln i Skellefteå. Det var under SM-veckan, på en vardag(!) så det var två personer i butiken under de två timmarna jag satt där. Jag passade på att bläddra igenom den träningslitteratur som fanns. Det som först slog mig var att det var ganska samma lika i samtliga böcker. Min tanke om att något är fel med traditionell träningsmedia befästes också då flera av böckerna talade om att träna framför TV:n om man inte ville missa sitt favoritprogram. Nej, det är inget skämt. Det är på riktigt.

Ingen av böckerna talade om den inre bilden av träning, vilket är hela min filosofi. Ingen av böckerna gjorde ett genuint försök till att stärka uppfattningen läsarens uppfattning om träning. Istället malde man på som vanligt och accepterade att läsaren hatade träning samtidigt som man ändå krävde att det utfördes. För det är just det som är min invänding mot traditionell träningsmedia – att man förutsätter och accepterar en förvriden, förödande och horribel bild av träning, struntar i att försöka åtgärda det och talar istället om olika sätt att utföra denna misär.

Min filosofi går ut på att förändra den inre bilden av träning. Att förvandla det till något som utklassar favoritserien på TV som ju faktiskt 2018 går att titta på precis när som helst. Jag vill inte ha en bubbla som är privatlivet och en separat bubbla som är den horribla träningen. Jag vill ha en stark och skön bubbla där träning ingår och får samma tid som facebooksurfande, serie-tittande och allt annat. Men inte som en tröskel i vardagen och som något som man måste få gjort. Nej, det ska var något du längtar efter och är stolt över. Något du vill göra och älskar att göra.
Det tog mig ganska långt tid att inse att min inre bild av träning var något jag måste jobba på och jag visste inte var jag skulle börja. Men jag försökte och lyckades. Nu har jag massor av knep, tips och tricks som jag försöker att formulera i min bok Träningstrolleri som jag hoppas kommer att komma ut så snart som möjligt.

Jag får höra det i sociala medier, i mail och i levande samtal med människor. Men det stämmer inte.
Jag är ingen krigare som står ut med den hemska träningen. Jag är ingen krigare som genomlider det där som är så jävla tråkigt. Jag är ingen krigare som trots snöstormen genomför helveteslöpningen.
Jag älskar träningen och har så jäkla kul när jag genomför löppass i vad som för andra framstår som helvetespass. För jag har inte samma inre bild som de flesta. Som de flesta som skulle behöva ha samma bild som jag och som jag hoppas genom min kommande bok kan övertyga till att leva ett rikare och lyckligare liv.

Kram på dig

Ännu en förkylning

Ja, det blev ju så illa. När jag kände att jag hade dragits med en förkylning ett bra tag kändes det plötsligt bättre. Jag hade hållit mina rundor väldigt korta för aktiv vila, men det kändes ju så mycket bättre och jag längtade efter lite längre rundor. Därför testade jag en 10km-runda.



Det kändes riktigt bra! Jag höll ett helt okej tempo med tanke på att jag inte haft några längre rundor på senare på grund av min förkylning.

Men sen … Sen …

Sen kom det. Den där pangförkylning slog till stenhårt! Jag blev sådär tragik-man cold-snuttegull-hjälp!-förkyld! Inte ett dugg roligt faktiskt, förvånande nog …
Men jag kämpade mig igenom det hela och jag bröt aldrig min Runstreak som jag alltså nu kör. För er som missat så innebär det att jag har antagit en utmaning där jag lovat att springa VARJE dag. Regeln är minst 1,6km löpning varje dag. Utan undantag. Igår sprang jag min 45:e löpdag på raken och jag kände tydligt av ärren efter förkylningen. Lite tunga ben men om jag ska vara ärligt mot mig själv höll jag förvisso också ett helt ok tempo.

Nåja, idag är det 46:e löpdagen och jag ämnar kuta mer än fem kilometer idag. Jag får se hur långt det blir och om jag fortfarande känner mig tung. Det har gått många tankar genom huvudet på senare. Sedan jag inledde min runstreak har styrketräningen fått maka lite på sig och jag saknar den väldigt mycket. Därför tänkte jag sätta mig ner i helgen och ta en funderare över hur jag ska lägga upp det hela för att få med alltihop i ett ändå härligt paket.

Jag hoppas din träning flyter på för dig och att du jobbar på din inre bild av träning. Kom ihåg att den är det enda som står emellan dig och ett rikare träningsliv som du kommer att älska!

Kram på dig

Utan den magiska touchen

Varje gång jag har tränat önskar jag att jag hade en magisk kraft som gjorde att jag kunde få alla att känna det jag känner för min träning. För det är ju så enkelt att om alla hade känt vad jag känner hade alla tränat. Alla!

Men jag har tyvärr inte en sådan magisk kraft. Det enda jag har är min verbala förmåga att övertyga folk att prova och att få dem att tänka på rätt sätt. Det har fungerat bra många gånger nu (bättre än väntat!) men jag kan ändå bli frustrerad över hur långsamt det går. Jag tänker ofta på min bok Träningstrolleri som jag just nu lagt helt på hyllan. Jag tror att den behövs som motpol till all annan träningslektyr som så ofta ger ångest och som inte riktar sig till de som faktiskt har väldigt svårt för det traditionella ”bara bit ihop och kör!”.

Men boken lär få ligga ett tag till. Jag har så många projekt nu att det börjar koka över, om man säger som så. Det är mina barnböcker, trolleri, familj med tre barn och en massa andra saker som jag just nu desperat jonglerar med. Insåg själv att jag inte inkluderade träning bland det som tar upp tid. För det gör egentligen inte det. Jag får in det så himla fint tack vare mina insikter som jag vill dela med mig av.

Jaja, det är frustrerande att inte kunna få folk att komma till insikt, men det får jag leva med. Men det tragiska är att så väldigt många andra tvingas leva utan insikterna. Många som skulle må så väldigt mycket bättre av att få in en sund och rolig träning i sitt liv.

Kram på dig

Det är mycket nu …

Det märks att det är mycket som händer just nu. Jag har äntligen kunnat komma igång med träningen och gör ett pass varje dag. Det blir alltid löpning eller styrketräning. Men jag märker att min inställning förändrats sedan uppehållet och det är allt svårare för mig att ta tag i träningen då sambon gått för nattjobb och jag nattat alla tre kidsen. Då går ögonen i kors och jag famlar efter motivation till att genomföra passet.

Men vad är det då som hänt? Jo, det jag alltid pratar om: Min bild av träning har förändrats. Jag har blivit bekväm av de stillasittande förkylningsdagarna och det är svårt att komma tillbaka. Min melodi och filosofi går inte ut på att skrika ”bara kör!” åt mig själv. Det fungerar inte för mig och inte får många andra heller. Det jag försöker göra är att gå in i mig själv och få mig själv att längta efter träningen. Att skrika ”bara kör!” åt mig själv förändrar inte min upplevelse. Det resulterar i att jag genomför en träning som hjärnan försöker att motarbeta. Nej, jag väljer istället att genom alla mina små tekniker jag lärt mig, få mig själv att längta efter träningspasset och njuta av min träning. Hittills verkar det fungera även om jag inte ska sticka under stolen med att det inte är lika lätt efter ett uppehåll.

Igår körde jag igenom mitt armpass som jag tusen ggr sagt att jag ska tipsa om, men det verkar aldrig bli av. Men snart måste jag verkligen ta tag i det för det är flera läsare som efterfrågat en video där jag berättar om det. Tvinga mig gärna genom att fortsätta maila mig och kommentera att jag måste ta tag i det! VI VILL SE ARMPASSET! Haha.
Det är ett skönt pass kan jag säga. Bara en person och en hantel … och en pump utan nåde!

Nej, jag har mycket i mitt liv nu utöver att jag varit förkyld och det märks. Jag har nyss släppt min 4:e barnbok Signes Äppelträd och massor av tid går åt till marknadsföring av den samtidigt som jag åker runt i Sverige och gigar och skriver på två kommande barnböcker samt en förhoppningsvis kommande vuxenbok. Mycket nu!

Kram på dig!

Nu provar vi igen …


Då blev det äntligen av! Första löpningen på över 2 veckor. Tror nästan att det var första träningspasset på 2 veckor. Om jag nu kan kalla 3km långsam löpning för ett ”träningspass” (om jag inte låter förmäten …?).
Efter det blev det ett mindre bröstpass för att säga till kroppen att det är dags igen. Men jag vet inte. Den här förkylningen har varit så sjukt segdragen. Varje morgon har jag vaknat och insett att mina härliga träningspass kommer att behöva lysa med sin frånvaro. Halsen har hela tiden talat till mig och gett mig negativa besked. Men idag kändes det… okej. Så jag provade. Jag HAR varit duktig och vilat som sagt! Så inget gnäll nu!! Haha

Innan jag började springa SVOR jag till mig själv att MAX springa 3km. Helst kortare. Och inte snabbare tempo än 6min/km. Mitt mål var att bara snudda vid motion för att kolla läget med kroppen. Motionen i sig var liksom inte viktig. Det gick som vanligt med den saken … Absolut ingen överdrift men ändå. Fler gånger hade jag tankar som ”Äh, jag tar en 7km istället! Det är ju så lätt och skönt i det här vädret!”. Så lite duktig var jag ändå.

Nu får morgondagen säga sitt! Jag hoppas att det känns bättre så att jag återigen kan börja blogga vilket jag ju VILL!

Kram på dig