Bloggen

Runstreakens mañana-mentalitet

Igår blev det stressigt för en viss löpare. Jag. Familjen var ute i skärgården medan jag själv vaknade hemma i huset i mer bebodda trakter. Jag hade en del att pyssla med i form av vattning, komma ihåg att ta med olika saker hemifrån, åka och handla och hämta ut paket. Som vanligt var jag tidsoptimistisk och det blev riktigt stressigt. Jag hann i alla fall slänga i mig en pizza innan jag tog bilen till Boda brygga. Det var på håret att jag hann med båten.

Runstreak dag #491

skärgård vackert löpning

Väl ute på ön kunde jag varva ner. Jag verkade ha fått med mig allt som skulle med och jag kunde slappna av. Var riktigt slut i kroppen och jag blev faktiskt trött bara av att tänka på att ta ett enda löpsteg. Jag ville bara sätta på Koppången med Kalle Moraeus och krascha i fotöljen med utsikt över skärgården. Men jag ville också öppna en kall och god rackare, vilket såklart medförde att jag trotsade motståndet och tog itu med den där löpturen. Eftersom jag hade sprungit 490 löpdagar på raken skulle jag nog även klara av dag 491, tänkte jag. Jag är ju trots allt en löpare.

Tunga ben

Tunga ben löpning

Det var egentligen inte löpningen som inte lockade, det var snarare den där fotöljen som lockade. Det är en väldig skillnad. Att känna mig tung och seg har jag varit med om förut och det är motigt, men inte mer än så. På med löpargrejerna och ut. Jag valde att springa från vår ö, över till Trångholmen och längst ut på dess brygga på udden, för att sedan vända tillbaka. En vacker och trail:ig tur på ungefär 2,8 km.

Varje steg kändes enormt tungt. Som det kan vara för alla löpare ibland. Det var som att springa i en sån där dröm när man knappt kommer framåt. Jag tittade på klockan och skrattade åt mig själv och mitt tempo. Det var regnigt och dystert ute vilket matchade min känsla perfekt. Efter en liten stund sprack det upp och jag kände solen mot ryggen. Även det matchade min känsla av att det kändes tungt men, MEN, jag GÖR det. Jag springer ändå. Lite så är det med runstreaken – ena dagen är det molnigt och nästa dag är det soligt.
Fortsatte att le hela vägen hem. Vilken katastrofrunda rent prestigemässigt!

I duschen började jag fundera lite på det där. Jag hör ofta löpare beklaga sig över de dåliga dagarna och det påverkar dem ofta negativt på ett plan som inte alls känns roligt. Några jag har pratat med har verkligen ångest över de dåliga dagarna. Jag har noterat både det och att jag själv i princip aldrig är direkt brydd över sådana dagar. Grunden till det är min runstreak och vad det medför.

Mañana mañana

Eftersom jag springer varje dag uppstår inte samma press på varje pass, såsom när jag sprang två eller tre gånger i veckan. Då kände jag en form av egensansvar för att varje löprunda skulle ge mig något och att jag skulle prestera. När det inte uppnådde förväntningarna blev jag missnöjd och illa till mods. Det är något jag märker drabbar väldigt många löpare och jag tycker att det är så tråkigt att höra.

Jag vet att det finns många härliga människor som inte springer varje dag och som ändå har en fantastisk syn på sin löpning och som lätt kan ta motgångar med en klackspark. Om du är en sådan person så är det givetvis förträffligt och fulländat på något vis, men min erfarenhet säger mig att det oftast ändå inte är fallet. Definitivt inte när det gäller mig själv. För mig innebär min runstreak att jag känner den där mañana-mentaliteten fullt ut. Det vill säga att jag skrattar åt min dåliga prestation och vet att det kommer en ny löprunda imorgon. Den dåligt löprundan där och då är inte lika viktigt i sammanhanget, som den hade varit om jag sprang mindre frekvent.

Rutin är kunskap

runstreak löpning

Det finns också en annan positiv aspekt med min runstreak vilken är att jag får en enorm rutin och förståelse för min kropp och hur den reagerar vid olika former av löpning vid olika tillstånd. Igår var det inte jättesvårt att förstå att min stress, den missade frukosten och pizzan som knappt hunnit lägga sig, låg bakom hur jag kände och mådde. Men det finns givetvis dagar då man inte direkt kan härleda en dålig känsla till något så uppenbart, och då är det otroligt skönt att kunna skratta och tänka: ”Mañana, mañana”

Kram på dig

”Hur håller du dig skadefri?!”

Det finns många frågor som är ständigt återkommande när folk får nys om att man springer varje dag. En av dem är hur man kan springa varje dag utan att bli skadad. Därför tänkte jag lite kvickt gå igenom hur jag ser på det hela och hur mina hypoteser och övriga tankegångar går.

Frustrationen

En stor del av mig blir frustrerad när jag får den där frågan. Den stora anledningen till den känslan är att jag vet vilken enormt skruvad bild av löpning som valsar omkring. Det finns så många felaktiga uppfattningar om att man måste ha exakt rätt utrustning, veta exakt hur man ska springa och kunna en massa om ditten och datten. Jag vet själv hur det är som nybörjare – man tittar på andra löpare och känner sig underlägsen och vilsen. Man kan ingenting om utrustning, och teknik eller filosofi. Jag vill bara be alla släppa allt det där.

Spring och må bra!

Jag har så många gånger stått vid starten på lopp och sett folk som ser hur spänstiga ut som helst. De har proffsig utstyrsel märkt med häftiga klubbnamn och de värmer upp som proffs. Deras ögon glöder. Själv har jag stått där i min tshirt köpt för 69 kr på Stadium. Det står ingenting på den. Den är bara röd. Mina ögon är snälla och jag känner att jag backar och vet min plats. När starten går susar de iväg före mig in i skogen. Men efter halva loppet är jag ikapp och springer om många av dem. Nej, jag är inte kaxig eller överlägsen på något sätt. Jag vet bara att allt inte alltid är vad det ser ut att vara, och att man kan springa i nästan vad som helst. Det kan du också, och du behöver inte vinna någonting. Du behöver inte ens prestera enligt något särskilt mått. Du behöver bara springa och må bra. Du behöver inte VINNA eller ens komma i mittfältet. Du kan förlora! Springa och må bra och du har vunnit!

Löpare runstreak Daniel Karlsson
Jag och frugan före start. Jag visste att jag skulle komma sist. Alla var vana orienterare och klubblöpare. Jag kom på ca 20 placering av 46.
Skador inom löpning

Visst, det förekommer mycket skador i löpning precis som i alla sporter, men jag är övertygad om att det inte skulle behöva vara så. Min uppfattning om skadorna, enbart baserat på vad jag hör och läser om, är att de mest skadedrabbade är de som utövar löpning på en mer seriös nivå. Bland de som är amatörer tycker jag att de som satsar på hastigheter är mest drabbade. Jag skulle nog vilja säga att det är så det förhåller sig inom de allra flesta former av idrott.

Målet är rörelse

Jag tycker därför att rädslan för löpning är överdrivet obefogad. Speciellt när det handlar om att få in rörelse i livet hos människors som normalt inte rör på sig alls. Löpning kan vara hur långsam, lugn och skonsam som helst. Bara det blir rörelse av det! Och tro mig, det är skitkomplicerat att springa utan att röra på sig.

Trots allt, är det oerhört många människor som ägnar sig åt löpning. I Sverige har det på senare tid verkligen skett en explosion av utövare, vilket givetvis är hur roligt som helst. De flesta av dessa är helt vanliga motionslöpare som har insett hur mycket bättre de mår av att röra på sig. Mitt mål har blivit att fler ska komma till exakt den insikten, och det är verkligen inte så enkelt som man kan tro. Men det här blogginlägget skulle inte handla om det.

1. Tänk långsiktigt

När jag berättade för min fru att jag skulle skriva ett blogginlägg om hur jag kan hålla mig skadefri när jag springer varje dag, svarade hon snabbt: ”Det är ju för att du springer varje dag … ”

Och visst har hon helt rätt. Kanske snarare beror det på sättet som jag springer varje dag på. När jag bestämde mig för att inleda en runstreak hade jag sprungit i några år. Jag hade som mest sprungit 20 km och jag hade sprungit ganska frekvent. Jag hade en lång period där jag sprang varannan dag. Ibland varje dag i någon vecka.

Så, löpning var verkligen inte främmande för mig. Trots det, ingick jag ett strikt avtal med mig själv om att ta det jättelugnt en långt tid i början. Visst, min första runda var på 10 km vilket kanske många klassar som ett långpass, men efter det taggade jag ner avsevärt. Jag sprang ofta rundor på max 3 km. Många gånger höll jag mig till minimigränsen på 1,6 km per dag. Trots att det kändes fjuttigt ibland och att jag visste att min potential räckte långt mycket mer än så, tänkte jag långsiktigt. Det är mitt först tips – tänk långsiktigt. Våga att inte prestera varje gång.

Runstreak Daniel Karlsson
Min första runstreakdag. Att jag har fortsatt att springa varje dag sedan dess är ofattbart även för mig.
2. Variera din löpning

Jag tänkte också på att variera underlaget. Jag sprang ibland kort på asfalt och längre i skogen. Ibland blev det tvärtom – kortare skogspass och längre turer på asfalt. Ibland blev det pass på blandat underlag och ibland helt i terräng eller helt på asfalt. Allt för att skapa variation så att min kropp inte gick igenom samma sak dag ut och dag in. Varken fysiskt eller mentalt.

Löpning runstreak
En sen kväll i skogen där jag trivs som allra bäst.
3. Var smart

Mitt tredje tips är att vara smart och att analysera. Känn efter och analysera hur du påverkas av olika tillstånd i förhållande till olika typer av löpning. Hur känns det att springa en långsam 5 km när du känner dig lite trött i vaderna? Blir det bättre av att korta ner eller spelar det ingen roll? Kanske ska du ta två dagar med minimigränsen 1,6 km varje gång dina ben känns trötta? Känn efter och var smart!

När jag pratar om det här är det nästan alltid någon som menar att det kanske är bättre att helt strunta i att springa om man är sliten. Varför ens springa 1,6 km? Det ger väl knappast något? Ja, där är man tillbaka på runstreakens grundfilosofi vilket är en mycket större bild än så. Varje pass har inte samma vikt och starka krav på träningseffekt som passen har när man exempelvis springer två gånger i veckan. Det är också styrkan med runstreaken som jag ska skriva om i nästan blogginlägg.

4. Rutin!

Det fjärde och sista jag vill nämna är just det som min fru sa – nyckeln till att klara av att springa varje dag är att springa varje dag. Varje dag säger jag till min kropp att det är just den här rörelsen som gäller. Varje dag ger jag den chansen att långsamt anpassa och förbättra sig. Eftersom jag springer varje dag blir det aldrig en chock för min kropp. Det blir aldrig någon märklig överraskning och jag lär känna hur min kropp fungerar med löpning på ett sätt som jag aldrig skulle komma i närheten av om jag sprang två eller tre gånger i veckan.

Ultralöpare runstreak Daniel
Efter ett skönt terrängpass med inslag av mycket klättring. I skogen trivs jag som bäst.

När jag hade tagit det lugnt i sisådär sjuttio dagar började jag öka distanserna allt mer. Jag ställde enkla frågor till min kropp och jag lyssnade på svaren. De små skador och slitningar jag varit med om har aldrig oroat mig. Jag har haft full koll på dem och jag har kunnat fortsätta springa. Jag har lärt mig hur jag ska anpassa mig i form av distans, tempo, skor, teknik och mycket annat. Återigen, detta just eftersom jag har sprungit varje dag.

Välkommen!

Nej, man behöver inte springa varje dag för att vara skadefri. Man behöver inte springa varje dag för att må bra. Man behöver inte springa varje dag för att vara någon form av ”äkta löpare”. En löpare är någon som springer, och det fina som jag fullkomligt älskar med löpningen, är att det finns ett rum för alla.

Det finns ett rum för de som vill springa 100 meter så fort de bara kan, ett rum för de som vill klättra över hinder och kasta sig i gyttja, ett för de som vill bli bäst på maratondistansen och ett för de som vill springa ultradistanser såsom 16 mil och mer. Det finns ett rum för de som vill jaga sina tider och för de som bara vill komma ut och andas. Min dröm och önskan är att fler skulle acceptera att det är så och att fler upptäckte slottet av löpning med alla dess rum. Det är vackert, och min upplevelse är att i princip alla inneboende är väldigt välkomnande och hjälpsamma.

Kram på dig!

Löpning i Ludvika

Mot Ludvika! Nej, vänta, vi börjar från början …

Igår vaknade jag av larmet vilket är ovanligt ute i skärgården. Normalt brukar vi vakna av högljudda barn som bråkar om vilken centimeter i soffan vem får röra och inte. Eller vaknar vi av att någon har fått tag på fjärrkontrollen och testar maxvolymen på TV:n. Med andra ord vaknade jag lugnt och sansat av ett alarm …

träningstrolleri Daniel Karlsson löpning

Gig-tajm

Det var dags att bege sig mot fastlandet där det bor andra människor, för att åka in och låtsas att jag besitter magiska förmågor. Ja, jag jobbar ju faktiskt som trollkarl. Jag skulle till Dalarna och närmare bestämt Ludvika och köra ett gig mitt på storgatan. Jag tog båten till Boda brygga för att göra ett båtbyte med frugans bror som skulle ut till ön med sin familj.

Äta bör man …

I bilen kom jag på att jag inte hade ätit frukost men tänkte att jag skulle ha en timme hemma innan jag åkte vidare mot Ludvika. Den timmen flöt på snabbt då jag gick och pysslade med allt annat här hemma. Vattnade ute och inne och matade fiskar bland annat.

Ungefär i närheten av Västerås slog det mig ännu en gång att jag inte hade ätit. Men jag ville komma fram i tid så jag körde på. Det blev faktiskt ingen mat före giget heller. Jo, en dammsugare och en vaniljdröm …

Platt mat

Giget gick strålande och jag rådfrågade ljudteknikern om löpspår i Ludvika. Jag fick några olika tips men fastnade för Högberget. Det lät … högt och bra! Jag är ingen fan av elljusspår egentligen efter det liksom är ”gjort” för löpning. Jag vill springa där andra normalt inte springer, hitta mina egna vägar och göra MIN grej liksom.

På vägen till Högberget noterade mitt periferiseende en pizzeria. Lillhjärnan rådfrågade min mage som skickade en signal och förfrågan upp till hjärnan gällande att bromsa, svänga in och stanna. Men jag tänkte att jag ju kunna äta efter löpturen. Efter att jag stannat bilen och funderat en stund vann ändå magen. Jag smällde i mig en stor pizza och körde de sista hundra metrarna till Högberget och bytte om.

Högberget Ludvika Runstreak löpning

En skön tur

Jag började följa elljusspåret som ringlade sig lugnt och fint runt och uppför berget. Men det var riktigt snällt ändå, så jag tog några avstickare in i skogen och sprang mera rakt uppför i terrängen. Överlag en riktig härligt tur.

löpning runstreak Daniel Karlsson

löpning terräng traillöpning

Högberget Ludvika Runstreak löpning

Att turnera runt med mitt trolleri passar min löpning som handen i handsken. Jag får se nya miljöer och ofta springa på helt nya ställen. Nu kan jag t.ex. säga Högberget, Ludvika – CHECK!

Kram på dig

 

Tacksamhet för att jag KAN

Det har blivit många turer till Gällnö för att bada i vår favoritinsjö. Men det har också blivit några ensamma turer dit för att springa. Den här gången blev det en längre tur som var så pass rofylld att det kändes som en saga.

Fullständigt otrolig och magisk miljö!

Jag sprang över blomsterängar och grusvägar som ringlade genom sagolika bostadsområden. Sprang över ängar och hagar, över gärdesgårdar och in bland betande kor.

Gällnö löpning

Gällnö runstreak löpning

Gällnö löpning runstreak

Gällnö löpning runstreak

löpning runstreak ormbunkar skog

Jag sprang på skogsstigar längst med vattnet och jag sprang i prasslande bokskogar. Alltmedan stora färggranna trollsländor flög runt benen på mig.

Gällnö löpning runstreak

Det är exakt sådana här ögonblick  som jag kommer att tänka tillbaka på i vinter när kylan biter biter in i märgen. Det är sådana ögonblick jag kommer att tänka tillbaka på när jag inte längre kan springa.

runstreak Daniel Karlsson löpning

När jag ser människor i min egen ålder (och ofta bra mycket yngre för den delen) som aktivt verkar kämpa för att nå det stadiet, gör det ont. Varje gång jag får höra att jag har inspirerat någon till rörelse infinner sig en väldigt skön känsla. Att få uppleva de miljöer jag upplevde idag, till fots, känns som en del av svaret på den eviga frågan om meningen med livet.

De här små äventursrundorna är bara för underbara. Att inte veta vad som finns runt nästa krön, inte veta vad som döljer sig bakom skogen och runt husknuten. Det är verkligen en tillfredställande och mentalt aktiv form av löpning. Jag önskar att fler kunde upptäcka äventyrslöpning och ge det ett försök. Det fungerar även för dig som inte klarar av att springa så långa sträckor eftersom man kan välja att gå precis när man vill. Det är rörelsen och upplevelsen som är i fokus! Jag anser att det finns för mycket tankar kring träning i sig, vilket gör att många inte inser att det är träning de ägnar sig åt. Man tror att det inte räcker, att det är för lite och inte effektivt nog. Ge dig ut. Rör på dig och var STOLT och NJUT!

Kram på dig

Barfotalöpning på ön

Jag och familjen är ute i skärgården på vår vackra paradisö. Jag vet, det är en galen lyx – frugans släkt har en egen ö i Stockholms skärgård! Men å andra sidan kräver det backträning! 😉
Vi ser till att vara här så ofta vi bara kan och har varit här i en vecka nu. Tystnaden, våra tre barn som kan bada precis när de vill, en kall öl på altanen efter en löptur … svårslaget!

midsommar träningstrolleri prästkrage
Bild ifrån i midsommras då kidsen och deras vänner plockade blommor till midsommarstången.

Löpningen här ute består oftast av backträning. Från bryggan går en knölig stig, som jag uppskattar är cirka 80 meter lång, upp till det största huset på ön. Det är en teknisk sträcka att springa på grund av de stora rötterna och stenarna som sticker upp överallt.

runstreak stig backträning

Det var inte bättre förr …

Jag minns så väl de försök när jag försökte komma igång med min träning, och jag promenerade några gånger upp och nerför backen. Ja, det är ganska brant och jag känner de som måste ta en rökpaus efter halva backen för att orka. Jag fnular på om rökningen har något med det att göra? Hmmm … 😉

Då var jag trött efter att gå några varv upp och ner för backen. Det var många år sedan och jag borde ha varit i bättre form då än jag är nu, men det omvända förhållandet är ytterst påtagligt och sant. Numera springer jag sträckan fler gången än vad jag då orkade gå.

Varför inte barfotalöpning?

Nu i dagarna tänkte jag träna mina fötter och vader en smula. Därför tog jag på mina barfotaskor från Fivefingers för att köra lite backträning. Skillnaden är enorm mellan mina vanliga terrängskor Altra Lone Peak 4.0. Jag lade tio kottar i en hink vid stigens högsta punkt och sprang ner till bryggan och upp igen. Väl uppe tog jag ut en kotte och lade bredvid hinken. Sedan upprepade jag samma procedur tills alla kottarna låg utanför hinken. Då sprang jag istället längst en annan trailrunda som är knappt 3 km lång. Även där ganska backig terräng. En riktigt vacker sträcka!

löpning runstreak

Runstreak löpning

löpning vibram runstreak

löpning runstreak backträning

backträning runstreak löpning

löpning runstreak träningstrolleri

Väl hemma sprang jag upp till huset och lade en kotta tillbaka i hinken och upprepade detta tills alla kottarna var tillbaka i hinken. Hela passet med backträning blev enligt min klocka 8,7 km, men det där tar jag med en nypa salt då jag vet att min klocka är värdelös på att begripa höjdförhållanden. Jag sköljde igenom mina skor och hängde dem på tork. Vaderna sa redan ifrån och jag visste att det skulle komma att göra ont.

vibram fivefingers backträning löpning

De följande tre dagarna hade jag väldigt svårt att gå …

Kram på dig

 

Vacker löpning under ”Sthlm10”

Ska bättra mig …

Ursäkta att det har varit lite tyst på senare men jag har försökt ta någon form av semester. Jag vet inte om jag har lyckats mer än att skriva mindre regelbundet, men vi har haft det bra i alla fall. Jag är fortfarande i semesterbubblan men tar ändå tag i några bloggposter nu. Först ut blir loppet Sthlm10 som jag och sambon sprang och gillade skarpt!

Löpning sthlm10 runstreak
Jag tänkte ta en selfie med min bib, men jag blev photo-bib-bombad.
Förväntningar

Jag hade faktiskt noll förväntningar på det här loppet och jag springer det mest eftersom vi vill springa alla fyra loppen av Sthlm Challenge. Jag tror dock inte att det var ringa förväntningar som gjorde att vi verkligen gillade loppet, utan det var nog mest troligt på grund av arrangörernas väl utförda jobb och den vackra banan vi sprang. Sambon har knäproblem så vi bestämde oss för att springa lugnt och skönt. Sakta och njutfullt. Den planen höll vi och vi sprang på runt timmen.

Starten och banan
Sthlm10 träningstrolleri runstreak
Bild lånad av sthlm sthlm10.se

Jag har nog aldrig varit med om ett lopp så flöt på så smidigt som Sthlm10. Vi kom fram, gick på toa vilket gick hur smidigt som helst, gick till starten och sprang till mål.

Sthlm10 löpning
Bild från vårt perspektiv före start.

Eftersom jag visste att vi skulle springa i lugnt tempo gjorde jag ett experiment och andades bara genom näsan hela loppet. Munnen stängd. Det gick hur bra som helst och jag blev faktiskt aldrig andfådd. Det var bara lugna och långsamma andetag hela vägen.

Sthlm10 runstreak löpning
Minuten före start. Jag och Ann-Elise och ett gäng påskfirare!
Hylla dig själv!

Några pratade vid ett tillfälle om att det var dags att koppla på pannbenet och jag såg att det började slutta uppåt. Jag vill VERKLIGEN inte låta skrytsam, men vill verkligen mena att jag som traillöpare verkligen inte reagerade så som många övriga. Många stannade och började gå. De flåsade och satte händerna i midjorna.

västerbron sthlm10 runstreak
Löpning uppför Västerbron där många grinade illa. Ann-Elise var stark hela vägen!

Sånt ska man ta tillvara på enligt min träningsfilosofi. Jag är 40 år och runt omkring mig gick massor av människor bra mycket yngre än mig, hyperventilerande medan jag sprang helt utan ansträngning. Jag tyckte faktisk inte ens att det var backigt. Visst, det gick lite uppför men inte mer än det var det tyckte jag att det var under detta Sthlm10. För dig som inte känner till min filosofi kan jag säga att det inte går ut på att förnedra andra som är sämre löpare utan att stärka dig själv och ta tillvara på varje positivt kvitto du får på att du faktiskt är duktig. Jag kände mig duktig. Att min träning har givit resultat. De runt omkring mig är lika fantastiska med eller utan mina inre tankar. Jag hyllar dem! Det handlar uteslutande och enbart om att peppa sig själv.

Överlag var det flack asfalt och jag förstår varför det är en snabb mil där många slår personligt rekord.

Väl i mål var det ingen trängsel och även där fick allting som smort. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det förutom att det var fantastisk enkelt. Bra jobbat  samtliga involverade!

Kram på dig!

Daniels viktresa (Vecka 6)

En hel del slarv …

De senaste sisådär tio dagarna har jag inte varit strikt när det kommer till kosten. Visst, frukosten består oftast av ett ägg och en banan eftersom jag inte behöver mer för att stå och jobba vid datorn i några timmar efter att jag lämnat barnen på skolor och förskolor. Men det har blivit lite sämre kost än vanligt på senare. Absolut inget överflöd, även om kosten igår till 99 procent bestod av vaniljglass med chokladkross, samt kakor …

Målet är nära!

Det positiva är att jag har utökat min träning ganska markant. Förra veckan snittade jag min löpning med 16 km per dag.  Jag tror att det har hållit min vikt i schack. Inte bara det, jag har tydligen fortsatt att gå ner i vikt trots att jag inte varit så strikt. Glädjande! Mitt mål var från början att gå ner till 73 kg. Det är bara att gå ner ynka 1.6 kg till så har jag nått det målet! Det kommer givetvis att gå, men vad som händer efter det får jag se. Jag tror det mesta kommer att bestå i att jag försök bibehålla den vikten och jag kommer att försöka fortsätta att hålla kosten bättre än vad jag gjort tidigare. Går jag då ner mer i vikt är det bara positivt, men det kommer nog inte vara något mål.

Varför?

För dig som inte vet varför jag vill gå ner i vikt så är det egentligen av tre anledningar.

  1. Löpning innebär ständiga smällar mot kroppen. Så är det bara. Men vi kan på olika sätt påverka hur hårda de där smällarna blir. Dels kan vi tänka på tekniken och dels kan vi se till att inte släpa runt på en massa extra kilo.
  2. Jag fick en superfin löpartisha av sambon i julklapp, men när jag tar på mig den ser man ölkaggen alldeles för jättetydligt. Tanken är att jag vill kunna springa i den utan ölkagge.
  3. Jag mår överlag, precis som alla andra, bättre ju mer jag trivs med min egen kropp. För många extrakilon har jag faktiskt, och de trivs jag helt enkelt inte med.

Jag är nöjd med mina -5,8kg på de här sex veckorna faktiskt. Jag har ju tagit det lugnt och inte varit manisk på något sätt, så det har inte inneburit något direkt uppoffring. I mycket större utsträckning har jag jag skippat de uppenbara kaloribovarna. Utan att för den sakens skull ta bort all den energi som min kropp trots allt behöver för min löpning.

Jag är nöjd och mitt mål är nära!

Kram på dig

Ultraintervallerna närmar sig …

Mitt självförtroende är absolut inte med mig trots min ihållande runstreak. Just nu känns det lite som att jag inte vill springa intervallerna utan istället ha dem sprungna. De känns skrämmande tunga och inför mitt inre ser jag ännu ett misslyckande.

Det går alltså ut på att springa en mil med start varje tredje timme under ett dygn. En ny mil ska alltså påbörjas vid kl 00, 03, 06, 09, 12, 15, 18, 21. Det blir totalt åtta mil och ett dygn med oerhört lite sömn.
Jag har tidigare testat att springa fyra av intervallerna, men då vid klockslagen 09, 12, 15, 18. Inför den sista fick jag någon komplikation med mina fötter som värkte något makalöst. Det var en tung mil, men jag tog mig i mål.
Så, för någon någon dryg månad sedan gjorde jag ytterligare ett försök som gick fullständigt åt fanders då jag fick ont i ett knä redan efter 7 km. Efter 32 km gav jag upp och erkände mig besegrad. Att halt-springa är inget att rekommendera.

Träningen

Jag har varit ganska duktig vad gäller träning. Jag har kört en kort träningsperiod med några medellångturer på runt 19-21 km som har avslutats med att under tre dagar på raken springa en mil på morgonen och en på kvällen. Sedan tog jag tre dagars aktiv vila och har nyss sprungit ett pass på 31 km, samt igår 10km i krävande terräng, sprang hem och bytte skor och sprang ytterligare 10km på asfalt. Ett bra pass! Idag är tanken att springa en enkel 10 km.

Om jag är redo?

Jag vet faktiskt inte. Jag hoppas verkligen att min runstreak gör att jag har hunnit stärka mig nog. Det som tar slut på mig är mina knän och mina benlyftarmuskler. Jag måste träna dem på något mer utmanande sätt än att bara springa. Jag tror att jag kan hinna med någon specifik form av träning för de musklerna innan det är dags. Men jag har bara två veckor på mig, så att bygga muskler och att stärka skelett och ligament i någon större utsträckning blir givetvis svårt.

Här följer några bilder ifrån min träning …

Träningstrolleri Runstreak Daniel Karlsson
Ett härligt långpass
Kor vilar sommar löpning
Där ligger de och latar sig medan man kämpar på …

Löpare löpning Runstreak Daniel Karlsson

Runstreak altra paradigm löne peak
10 km terräng, sen hem och byta skor inför 10 km asfalt
terräng löpning runstreak
En härlig mil i krävande terräng
Löpning Redan Huddinge
Längst förrädiska klippor klättrade jag nästan i en km innan jag märkte att vägen var avspärrad. Bara att vända tillbaka. Vackert var det i alla fall!
runstreak löpning asfalt väg
Det blev många kilometer längst den här vägen mot Haninge
Löpning rudan runstreak tränignstrolleri
Inte helt fel …
blommor väg löpning runstreak
En fröjd för ögat …
Altra Lone peak Runstreak
Jag har ännu inte några gaiters till mina trogna skor Altra Lone Peak, så det fick bli gaiters från Salomon.

 

Kram på dig!

Ps. Jag påminner om att man just nu kan föreställa min bok ”Runstreak – att springa varje dag” som släpps senare i år. Klicka HÄR för att läsa mer om boken och beställ till rabatterat förköpspris.
Glöm heller inte att prenumerera på bloggen så att du får ett meddelande varje gång ett nytt inlägg publiceras.

Alla behöver inte vara bäst

Fler borde röra på sig. Det är allmänt vedertaget och det råder ingen tvekan om det. Det finns en uppsjö av olika förslag på vad vi ska göra och hur vi ska göra, men jag tycker att det skapas en onödig komplexitet när det gäller vad vi strävar efter. Det råder nämligen en form av elitism i samhället som jag menar många gånger är direkt kontraproduktiv.

Hjälper eller stjälper?

Om en sexåring vill lära sig rita prinsessor är inte en arkitektutbildning barnet behöver. Men när det kommer till träning är den tanken i stort sett norm. De som syns och hörs och förmedlar sina tankar, råd och program är alldeles för ofta eliten. Men det Olof, 43, med alldeles för många kilo övervikt behöver, är inte ett intervallprogram där han får veta exakt hur många meter han ska springa och exakt hur många sekunder han ska vila. Olof och hans vänner har nästan alltid en miserabel inre bild av rörelse och träning. Många gånger stärks den bilden av massmedias ständiga ”så får du sexpacket att synas” och ”hyperträna dina lår med nya träningsprogrammet”.

Olof behöver sans. Han behöver ingen elit. Olof måste inte bli bäst. Han behöver inte ens bli i närheten av det bästa han teoretiskt kan bli. Det är nämligen just den strävan som mest sannolikt stjälper honom helt åt andra hållet.

stretching träning träningstrolleri

Hitta glädjen

Jag är inte dum. Jag förstår att poddar, böcker och artiklar skrivna av framstående elitidrottskvinnor och män säljer bra. Och jag förstår att det finns en instinktiv drift hos oss människor att lyssna på förebilder. Men jag vill verkligen förenkla och nyansera människors uppfattning om träning. Det behöver nämligen inte vara det som eliten ägnar sig åt. Jag märker många gånger hur idrottsprofiler har tappat förståelsen och känslan för exakt var Olof befinner sig på det mentala planet. Han behöver förändra sin inre bild av träning och det gör han genom att förknippa träning med positiva upplevelser och känslor. Vilket är vad hela min träningsfilosofi träningstrolleri går ut på.

Är detta ett gnällinlägg för att jag inte får komma till tals lika ofta och självklart som eliten? Det får man absolut tro och jag kan förstå den tanken. Men jag vill verkligen dementera det och förklara hur jag känner. Jag blir överlycklig över att höra att någon har hittat glädje i rörelse. Oavsett om det är jag eller någon annan som är inspirationskällan. Givetvis och självklart blir jag jättestolt om det är jag som har lyckats inspirera, men det är inte grunden till glädjen.

Inspiration finns överallt

Sedan jag själv fann rörelseglädjen efter många försök har min träningsfilosofi fått mig att se på träning på ett enkelt sätt. Ett sansat sätt fullt av acceptans och positivt tänkande. Det är vad jag vill sprida.

Om du vill  börja promenera behöver du ingen elit, du kan lika väl inspireras av din kollega som kommit igång med promenader.Om du vill börja löpträna behöver du ingen idrottsstjärnas hjälp, du kan lika gärna låta dig inspireras av din granne som börjat springa. Men den person som kan motivera och inspirera dig mest är du själv. Du är din egen hjälte och har den överlägset största makten över din framtid. Lås dig inte vid ett sätt att tänka och träna baserat på vad en auktoritet inom området säger. Hitta det som gör dig glad. Jag kan inte låta bli att länka till min vän Helena Olmås fantastiska blogginlägg ”Kan vi inte bara låta varandra flyga fritt?”. Helena är en PT och löpcoach som har just den där fria positiva synen på rörelse som jag har inspirerats massor av.

Fullt ut eller ingenting

Jag tänker fortfarande på inlägget jag gjorde i en lokal Facebookgrupp. Där jag frågade om det fanns intresse att skapa en löpargrupp för de som vill komma ut och springa ihop. För de som inte känner andra som springer och för de som inte vill springa ensamma. Jag berättade att jag springer mycket och kan området väl, och att jag självklart delar med mig av det jag har lärt mig. Då kom kommentaren: ”Du skriver mycket om hur ofta du springer, men du nämner ingenting om hur du tänker utveckla löparen till dess fulla potential”. Dessutom frågade en person vilken utbildning jag hade inom löpning.

Jag blev matt. Men jag ser det hela tiden. Den där inställningen att träning måste vara fullt ut eller ingenting. Där det hela tiden måste krävas en elit som ger de yttersta råden.

Flicka springer rörelse inspiration
För barn är rörelseglädje enkelt.

Mitt mål och strävan har blivit att sprida en mer avslappnad attityd till träning. Det finns en stor majoritet som behöver röra på sig mer. Läs igen – de behöver röra på sig mer. De behöver alltså inte nå sin fulla potential. En lust om att nå sin fulla potential måste komma inifrån dem själva om det ska vara produktivt och hållbart. Sedan har vi en väldigt liten klick som verkligen vill nå sin fulla potential, och givetvis ska de göra det! Där finns ju behovet att lyssna på eliten. De har ju ofta nycklarna till det där extra och vet vad som krävs för att nå bortom gränserna.

Vad vill du egentligen?

Fundera en stund på dig själv och vart du vill nå. Vem och vilka kan du inspireras av? Har du för höga krav på dig själv? Har du för låga krav? Bara du känner dig själv så bra som du gör. Behöver du mer tid för dig själv kombinerat med frisk luft, eller skulle du verkligen behöva få låta kroppen jobba?

När jag pratar om en lättare syn på träning menar jag inte att man nödvändigtvis alltid ska acceptera var man befinner sig. För det finns de som missuppfattar. De som vet att de borde träna men har en för negativ bild av träning för att ta tag i det. Det handlar om våga och lära sig att vara ärlig mot sig själv. Om du vet att du har ett behov, men inte tar tag i det, så är du inte ärlig mot dig själv.

När du vågar klä av dig ditt försvar uppenbarar sig sanningar du inte visste fanns. Våga ta det steget, oavsett på vilken nivå inom träning du är. Du vet troligen vad du behöver och vad som vore bäst för din hälsa. Gör det inte så komplicerat. Du kanske inte ens behöver en PT eller alla de där böckerna? Du är många gånger själv den bästa PT:n och bästa författaren för dig själv. Om du känner så just nu när du läser så behöver du inte mig heller. Men …

Kram på dig ändå!