Aftonbladet, är ni 3 år?

Den här artikeln är Aftonbladets senaste försök till att få ”klick”. Kanske bidrar jag nu till att de får just ”klick” men det kan inte hjälpas. Problematiken måste belysas. Jag har redan sett att en många har uppmärksammat artikeln och kritiserat den i sociala medier, och det behövs. Aftonbladets träningsartiklar förpestar den redan sjukdomsdrabbade bild många har av träning. Men mer om det senare. Låt oss börja med stackars Stina.

Det vi ser på första bilden är en vacker kvinna som alltså kan luta sig fram och ta tag i sitt underhudsfett. Vi har alltså en kvinna med underhudsfett som därför anser (utifrån artikelns text) att hon bör skämmas på stranden. Kvinnor har i alla tider varit utsatta för utseendehets (visst, män också men … kom igen!) men det känns på något sätt mer förståeligt på 1800-talet med tanke på omständigheterna. Men 2017 borde vi ha kommit längre. Utseendehetsen borde vara ett minne blott och något vi lämnat bakom oss. Inte minst i Sverige. Men här har vi alltså Sverige största kvällstidning som vill förmedla budskapet att en kvinna som kan luta sig framåt och ta tag i sitt underhudsfett borde skämmas på stranden. Nej, Aftonbladet, det är ni som borde skämmas. Ni borde skämmas för att ni pumpar ut material som ger kvinnor dåligt självförtroende, ni borde skämmas för att ni enbart är ute efter klick och ni borde skämmas för att ni inte är ett dyft intresserade av att förmedla ett budskap om hälsosam träning. Är ni tre år gamla? Kan ni enbart tänka ”klick” och sedan inte ett enda steg längre? Har ni missat hur framförallt unga mår idag med den rådande utseendehetsen? Kolla på instagram hur ungdomar idag kämpar arslet av sig för att få till rätt pose för att passa in. Det är tragiskt. När jag var i deras ålder var jag ett barn som hade tankar på saker som barn ska ha tankar på. Jag blir så innerligt ledsen när jag ser hur barn idag tvingas bli vuxna och utseendefixerade redan i så tidig ålder. Och jag blir inte bara ledsen utan smått desperat när en tidning stor som Aftonbladet anser att det är värt det för ”klick”. Unga kvinnors självförtroende och psykiska välmående i utbyte mot ”klick”. Är ni tre år? Går det alltså inte att tänka ett steg längre?

Tänk om Aftonbladet istället skulle hjälpa till att förmedla en positiv och hälsosam syn på träning? Istället för att förmedla ett budskap om att man måste rasa ohälsosamt i vikt, ha synliga magrutor och vara snygg. Träning behöver inte handla om utseende alls. ALLS! Visst vill vi alla vara snygga, det är evolutionärt nedärvt, men vi är tänkande varelser 2017 som kan påverka vår omgivnings sätt att tänka genom att själva tänka rationellt. Jag försöker med sidan och bloggen Träningstrolleri att förmedla hur roligt träning kan vara och hur bra och lycklig jag blir av det. Aftonbladet försöker att få kvinnor att skämmas över sitt underhudsfett. Hörrni plus-redaktionen på Aftonbladet, vad sägs om att ni alla poserar i bar överkropp på bild så att alla läsare får bedöma era kroppar? Jag gissar att det finns ganska mycket underhudsfett och vikt som borde rasa, va?

Nej, jag ska sluta vara arg. Men besviken kommer jag att fortsätta vara. Besviken för att jag tror att ni egentligen inte är omoraliska människor, men ändå låter er begå omoraliska handlingar i ”klick”-jakten. Besviken för att ni inte vill vara med oss andra som försöker medverka till god hälsa i vår omgivning. Besviken för att ni inte demonstrerar ett mer utvecklat konsekvensktänk än min 3-åring här hemma gör.

Skärpning, Aftonbladet. Jag vet att ni kan om ni vill.

Kram /Daniel Karlsson (Trollkarl, barnboksförfattare och träningsälskare)
www.danielkarlsson.com

Öppet brev till Televinken

I morse såg jag att en bekant skrivit ett inlägg där han skojade om att hela anledningen till att han skrev inlägget var för att skjuta på den där löprundan som stundade. Jag svarade då att han ju ska längta efter löprundan. Det visade sig att han hade all vilja att nå till den punkten men undrade hur han skulle bära sig åt. Han berättade att han aldrig någonsin, inte ens när han sprang 3 pass i veckan, hade längtat efter löprundorna. Så vad gör man? Det är ju ingen lätt fråga och det finns inga enkla direkta svar, men man måste börja någonstans. Det som behöver göras är ju enligt min filosofi att börja från början. Han måste förändra sin bild av löpningen.
Jag gissade direkt att en del av problemet är själva upplevelsen. Något gör att det inte är en upplevelse han längtar tillbaka till och det kan bero på en mängd olika saker. Ett vanligt problem är att det är för korta löprundor så att man inte känner den stolthet som är så otroligt viktig. Jag kan inte nog förtydliga och tok-understryka hur viktig stoltheten över sina prestationer är. Ytterligare ett vanligt problem är att man springer för fort. Det gör att man inte får en behaglig upplevelse och således blir löprundorna till en pina och något man inte vill utsätta sig för igen.

Då jag frågade lite om hans grundförutsättningar, vanor och prestationer visade det sig att mina misstankar förmodligen var spot on. Han berättade dessutom att han lidit av hälsporren en längre tid vilket inte gjorde det hela enklare. Tidigare kunde han knappt gå, men nu gick det bra att springa men det kunde kännas illa efter löppasset. Han berättade att hans löprundor brukade ligga på runt 2km. När jag frågade om hans tempo svarade han ”Nu är jag sjukt otränad så nu ligger jag runt 05:30/km. När jag var i form ibland strax under 5 min”. Jag svarade lite kort att jag trodde att det var lite för snabbt, varpå han svarade ”Ja, kanske en idé att sänka tempot lite ett tag och slippa känna sig halvt död efter 2 km”.
Efter de två svaren är jag ganska övertygad om vad en stor del av problemet ligger i. Jag ville skriva ett mail till honom men beslöt mig för att göra det till ett offentligt blogginlägg eftersom det kanske kan vara aktuellt för fler att läsa.

En viktig detalj är att den här personen i fråga, låt oss kalla honom Televinken, har en utmärkt löpkropp och är en medel människa kroppsligt och viktmässigt. Detta är viktigt eftersom jag inte hade gjort samma analys för någon som exempelvis var överviktig eller undernärd. Innan jag börjar med mitt direkta svar till Televinken vill jag dessutom understryka att jag helt saknar utbildning inom något som helst område inom träning och enbart utgår från min egen erfarenhet, det jag själv läst mig till samt min egen filosofi.

Hej Televinken!
Du verkar som sagt ha allt som krävs för att njuta av dina löprundor. Min filosofi, som hela Träningstrolleri baseras på, går ut på att förändra bilden man har av träning. Dvs vad vi tycker om träning, hur vi upplever träning och vad vår träning är i våra liv. Du verkar ju ha en väldigt ödmjuk inställning och en stark vilja att verkligen lyckas med din träning, i det här fallet löpningen. Det är en förutsättning för att verkligen lyckas förändra din bild av träning. Att du skjuter på passet och själv erkänner att du aldrig längtat till ett löppass talar ju sitt tydliga språk. Din löpning ska inte vara som det där jobbiga ämnet i skolan som man måste göra. Det ska inte vara en tröskel som du måste ta dig över eller något du känner dig tvingad att genomföra. Rent grundligt tycker jag att du ska försöka tillåta dig själv att börja om från början. Sätta dig ner i ett tyst rum och i lugn och ro visualisera lite kring hur du skulle vilja att dina löprundor var.

Några grundläggande mentala förberedelser

Föreställ dig rofyllda löprundor där du njuter och där du efteråt känner en enorm stolthet över din prestation. Le gärna stort för dig själv när du funderar på detta och tillåt dig själv att radera alla tidigare upplevelser så gott det går. Tillåt dig själv att börja om och var nyfiken på att försöka förverkliga den där visionen om de rofyllda härliga löprundorna som du kommer att göra jävligt bra! Jag vet, det låter kanske flummigt, men det är det absolut inte. Vi kan verkligen påverka vår inställning till saker och ting och vi är tyckande människor som tycker om allt. Mycket, ofta och intensivt.
Ett litet knep jag har är att jag redan på morgonen visualiserar det pass jag ska genomföra. Jag tänker på alla de positiva saker det kommer göra med min kropp och vilket bra val jag gjort. Jag kan ta ett djupt andetag och le brett och intala mig själv att jag verkligen längtar efter passet. Det är svårt till en början, men numera kan jag lura mig själv grundligt och jag kommer på mig själv att knappt kunna fokusera på något annat pga en intensiv längtan till det pass som ska genomföras. Detta kräver övning och tar tid, men då man har brutit alla murar som hindrar så är det väldigt effektivt.

Praktiska tips

Du har ju som sagt en löparkropp, enligt det jag minns av dig, så där har du ju inga problem. Jag tänkte på det där med hälsporren. Kanske en bättre löpteknik skulle underlätta? Jag vet inte hur insatt du är i det, men det jag kommer att föreslå kommer att ge en bättre löpteknik och kanske då även underlätta problemet med hälsporren. Vi bör ju alla som löpare undvika att sätta ner hälen först, vilket många löpare gör. Det måste vi få bort och det finns mängder av bra tips på nätet att hitta om man söker på bra löpteknik. Inte minst på youtube. Men något jag kommer att råda dig till är att ta mycket kortare steg. Dvs öka din stegfrekvens. Dels får du ett lättare löpsteg och tenderar att inte alls anstränga hälen felaktigt, om det nu är ett problem. Det kanske det inte alls är! Men jag tycker ändå att du ska dra ner på steglängden av den enkla anledning att jag tycker att du springer för fort. Du skriver själv att du är ”halvt död” efter 2 km och så ska det absolut inte vara. Om du orkar att springa 2km med ett tempo på runt 05:30min/km och har tidigare sprang på runt 5min/km så har du inga problem konditionsmässigt. Du är i bra form men springer för fort. Vad händer då? Jo, du kommer att komma hem ”halvt död” och med en ganska oskön upplevelse. Det kommer att göra att du antingen medvetet eller undermedvetet inte är så värst nöjd med dig själv eftersom du blir så trött. Dvs den stolthet du förtjänar att känna kommer inte att infinna sig lika effektivt. Dessutom verkar du vara medveten om dina sträcker och ditt tempo, vilket kanske gör att du jämför med andra som springer bra mycket längre än du. Det gör inte heller gott för den där stoltheten jag pratar om. Det kommer att göra att din upplevelse av löpning är ett måste och en pina, en tröskel du måste komma över och något du måste få gjort. Jag skulle råda dig till att sänka tempot rejält. När du väl förberett dig mentalt och vågat tänka nytt så bör du ta den där första premiärrundan i ett tempo som du själv tycker känns löjligt långsamt. Tillåt då inga som helst tankar på att du springer för långsamt, att din träning är bortkastad eftersom du inte flåsar eller någonting åt det hållet. Inga negativa tankar! Tänk på hur stark du är som gör det som så oändligt många vill men inte gör. Var stolt under ditt pass! Boosta dig själv och förstå att du nu påbörjar en ny löparresa som ska bli en ren fröjd.
En första tanke är ju att du kommer att känna dig ganska ostolt när du springer samma sträcka som vanligt men betydligt saktare. Nja, på sätt och vis. Men det vi vill åt i början är den där positiva upplevelsen där löpning inte ska förknippas med total utmattning. Vi vill bygga bilden av löpning till något positivt. Men jag vågar lova att om du verkligen kan dra ner på tempot så mycket som jag menar så kan du dubbla sträckan. Att dra ner på tempot och öka stekfrekvensen är magi. Man orkar oändligt mycket mer än man kan föreställa sig och att du då ökar distansen är skönt för självförtroendet. Ja, nu kan ju hälsporren sätta käppar i hjulet, men om de kortare stegen tillåter dig att springa längre så är det ju också ett enormt plus.

Gör träningen till DIN träning

Det är så oändligt viktigt att erövra träningen och alla dess element och göra det till din träning. Nästan alla jag pratar med som inte känner igen sig i den bild jag har av träning, där jag längtar till varje pass m.m, känner en negativ press att genomföra sina pass. Det är som om en lärare eller annan auktoritet piskar på. Det är viktigt att släppa alla sådana tankar. Det är du som går ut och springer och det är en enorm bedrift i sig och något du ska vara stolt över. För att öka stoltheten är ett hett tips att börja dokumentera din träning. Jag använder exempelvis appen RunKeeper och det har varit enormt effektivt för min löpning. Troligen hade jag inte varit där jag är idag utan den. Det har blivit en kul grej att få in det där passet som jag kanske inte riktigt kände för i början. Man ser varje pass framför sig väldigt tydligt och det blir ofta ganska svårt att hoppa över ett pass eftersom det då innebär att det blir en lucka i schemat.
En annan app jag måste tipsa om är Training Goal. Den ger en tydligt översikt över min träning och det är en fröjd att gå in och titta på vad jag gjort. Det blir svart på vitt att jag är aktiv och det boostar min stolthet!
Att dokumentera träningen i en kalender är också ett bra alternativ. Dokumentationen gör också att träningen engagerar och blir en naturlig del av vardagen. Det blir inte det där udda som man måste få gjort.

Så kort och gott måste du förändra din bild av löpningen till något positivt. Det är inte alls dumt att ta del av forskning kring löpningens effekter och träning ö.h.t för den delen! Att inse hur duktig man är och vilka effekter man skänker sin kropp är i sig en bidragande orsak till stolthet och att man får en positiv bild av träning. Allting som är kämpigt kommer vår hjärna effektivt att sätta en negativ etikett på och genom att börja lugnt och inte känna att varje pass är en kamp kan vi undvika att träningen får den där positiva etiketten.

Så, Televinken, jag hoppas verkligen att detta kan hjälpa dig och andra i samma situation en bit på vägen!

Njut av din träning! Kram

Hälsohets och ohälsohets

Nyligen gick Jessica Almenäs ut i ett inlägg om att det får vara nog med ohälsohetsen. Lady Dahmer svarade henne då och ”debatten” var i full gång. Egentligen ska man ju inte slösa någon som helst tid med fokus på debatter av det här slaget, men det är ju ändå roligt någonstans.
När jag kikade igenom som hastigast insåg jag att det inte fanns någon motsättning mellan de två. Det hela verkar grunda sig i att Jessica Almenäs får kritik riktat mot sig för hennes träningsinlägg ifrån folk som anser att hon hetsar, då främst unga kvinnor. Hon menar att man kan vara både feminist och vältränad på en gång.
Lady Dahmers svar var att hon inte ser något problem med att vara vältränad och feminist på samma gång. Varför ens Lady Dahmer då svarade på inlägg är oklart. Eller ja, som till 99% av fallen är det ju uppmärksamhet man vill åt, vilket inte är konstigt om man tjänar en kosing på sitt bloggande.

Men det hela är ju så väldigt enkelt i botten. Jessica är en vacker kvinna som håller sig vältränad. Världen är full av kvinnor som vill vara vackra och vältränade. Jessica har alltså något de här kvinnorna vill åt, vilket skapar frustration och en känsla av mindervärde. Vad är då bästa sättet att höja sig själv? Jo, inte genom att höja sig själv utan att sänka andra, i detta fallet då Jessica.
Men har inte Jessica ett ansvar? Nja, ett moraliskt ansvar borde man anta när man är en känd profil. Men det är ingen skyldighet. Jessica har ingen skyldighet att agera på ett eller annat sätt. Men som sagt, vi kan önska att hon tänker efter eftersom hon är en uppmärksammad person som absolut bidrar till den allmänna bilden av kvinnan. Jag vet i skrivande stund ens inte om jag följer Jessica på instagram så jag är ju inte jätteinsatt i exakt hur hon skriver om träning men det är en annan fråga. Att hon pratar träning och är vältränad borde vara något positivt. Det i sig är ju att vara en förebild och att pusha för något bra. Ordet ”hälsohets” är ett ord som är uppfunnet av de som känner sig sämre och vill sänka övriga runtomkring, för att själva känna sig likvärdiga. Det är ju inte förrän det blir ett direkt tvång eller utpressning som det kan bli hälsohets. Att Jessica säger att hon älskar att träna och visar sina resultat är inte tvång. Det är ett intresse. Jag betvivlar att någon anser att det nu under våren råden ”fågelskådarhets” i större utsträckning? Anledningen till det är ju att fågelskådning dels inte är lika utbrett och sexigt. För det som gör träningen så påhoppad är dels populariteten (ju fler som tränar desto mer press för den som inte tränar) och dels sexighet (en positiv bieffekt av träning är att man blir attraktiv).

Det sistnämnda är nog den största boven. Den som äger sexighet har alltid varit hatad. Den har liksom en guldnyckel som vi rent biologiskt och evolutionärt vill ha. Just det faktumet är också en bov inom träningen. Det skapar en enorm fokus på helt fel saker och stjäl fokus ifrån upplevelsen och njutningen. Det märks så oerhört tydligt på träningssidor på nätet bara genom att man tittar på vilken typ av bilder folk lägger upp. Det är 95% bilder på framträdande bröst och sådant som absolut inte har med träningen i sig att göra.

Det är ingen hemlighet att det i träningens vatten simmar väldigt många fiskar som känner sig små och vill synas och höras. I min värld behövs både spigg och hajar och ingen är bättre eller sämre. Vi ska sporra varandra och bli det bästa jag vi kan bli.  Jag har ingenting att göra med hur du simmar eller vilka vatten du väljer förrän du frågar mig efter råd och tips eller ber om ett utlåtande. Så länge det finns stora tuffa hajar kommer abborrar att vilja vara hajar och kommer därför att kalla dem för öknamn och förlöjliga dem istället för att fokusera på att vara den bästa abborre de kan vara. Det är det jag vill ändra på. Skifta fokus och förändra bilden av träning i grunden.

Simma lugnt! Kram

Söndagsträning

Efter dagens utflykt bar det hem till vardagslivet. När det började skymma ville dottern, 5 år, ut och springa. Så jag tog på mina löparkläder och hon gjorde detsamma. Jag tog också på mig ett par viktmanchetter runt fotvristerna för att öka motståndet en smula. Det är ju väldigt långsam löpning som gäller med en femåring så jag gissar att det inte gör någon skada. Hon hade också på något extra. Nämligen ett par hörselskydd. När jag frågade varför förstod jag snart att hon ville ha precis som jag när jag har hörlurar på mig. Sötnöten insisterade och hon sprang 1,34km med hörselskydd. Halvvägs snavade hon och skrapade sina små knän och handflator. Jag satte mig ner för att trösta men hon flög genast upp och fortsatte springa storgråtandes med snor i halva ansiktet. Jag sprang efter och förklarade desperat att man inte var dålig för att man stannar en stund. Jag var orolig att hon kände prestationsångest vilket ju vore hemskt. Men hon insisterade på att hon var okej, att det gjorde ont men att hon ville stanna när hon sprungit färdigt. Allt annat avfärdades vänligt men bestämt. Hon är en riktigt fighter och jag ser fram emot att se vad det blir av den lilla tösen.

När hon bänkat sig i soffan för lite film med lillebror och mamma drog jag ner lite vikter i en ryggsäck som jag tog på mig och begav mig till en brant backe för lite backintervaller. Jag sprang hela tiden. Joggade sakta ner och maxade uppför. Halvvägs dumpade jag vikterna och fortsatte. Skön känsla! Det blev ett kort men svettigt pass! Skönt på en söndag! Imorgon måste jag sätta fart med mina chins igen. Ska bli gött!

Ha en fantastisk kväll, dag och vecka! Kram på dig!

Mer natur åt folket!

Idag åkte hela familjen (2-åring, 4-åring, 5-åring, hund, jag, fruga) ut till Ågesta. Vi parkerade bilen och bara började planlöst vandra ut över fälten i ett otroligt vackert vårväder. Alla var på toppenhumör och det blev en otroligt härlig dag. Sånt här gör vi för sällan! Jag tror det gäller alla. Jag tror att vi tillbringar för lite tid i naturen och jag upplever att både vuxna och barn idag tycker att naturen är främmande. Jag blir provocerad av att höra hur vuxna människor tycker att naturen är ”jobbig”. Man tycker att det sticks, blåser, luktar illa och är kallt. Dessutom finns det ju inte wi-fi överallt …


Jag själv är uppväxt ute på landet bland djur och natur i en idyllisk miljö. Jag känner mig ibland som en gnällspik när jag försöker få fram min tanke om att det är just en sådan miljö som är den bästa för i stort sett alla människor. Jag kanske har fel, men för mig har det inneburit att jag njuter av naturen och inte ser det som en jobbig främling, vilket jag upplever är en uppfattning många idag har.


Mina barn är redan intresserade av naturen, kan namnet på olika djur och även fåglars namn både på svenska, engelska och latin. De tycker att det är roligt, vilket glädjer mig och tryggar mig. Att vandra över fälten och längst skogsstigar är inte bara bra fysisk träning utan också en skön psykisk rengöring. Man dammsuger hjärnan från stress och negativa tankar. Men de som enbart kan njuta av en vit innerstadslägenhet med tända ljus kan inte ta del av den njutningen. Jag kan ta del av både naturen och den mysiga lägenheten.
För er som bor nära Ågesta kan jag varmt rekommendera att ta en tripp dit och ge er ut i naturen där. Otroligt vackert!

Kram på dig

Sluta leta bland metoderna

Alla kvällsblaskors träningstips gör mig tröttsamt frustrerad. Det är samma tjat hela tiden och folk köper det med hull och hår. Varför? Därför att vi inte har insett det som jag så gärna vill upplysa om. Att det inte handlar om att hitta en specifik träningsform, metod, diet eller något i den stilen. Inte till en början. Det handlar om att göra träning till någonting naturligt i ditt liv. För att lyckas med det måste du tycka om din träning, vara stolt över dina bedrifter och sluta upp att se på träning som ett hinder i vardagen, som något du måste ta dig igenom och som bara är skönt efteråt. Det gäller att förändra din bild av träning till en bild där du inte vill ha en quick-fix.

Beviset för att gemene man bara vill åt resultaten och slippa så mycket träning som möjligt är att artiklar likt de här säljer. De ger massor av klick eftersom folk söker en metod som innebär så lite träning som möjligt med så mycket resultat som möjligt. För mig blev det hela en gång så uppenbart och sedan dess kan jag inte begripa hur alla missar hela poängen. Såväl träningsprofiler som glada amatörer. Man fokuserar på att göra på ett visst sätt för att nå resultatet och glömmer helt bort att fokusera på grunden- dvs den bild man har av träning.
Det är som att träningsprofiler och träningsforum skickar ut noter till hårdrockssolon till någon som vill lära sig spela gitarr. Man glömmer helt bort att man måste lära sig de öppna grundackorden först. Det blir för komplicerat och svårt helt enkelt. Det är exakt därför underrubriker som ”lättare än jag trodde” säljer. För mig är träning inte ett dugg svårt. Det är enkelt och kul.

Jag önskar så otroligt mycket att fler vaknar upp snart och förstår hur enkelt och roligt träning kan vara. Att man förstår hur viktigt det är att skapa sin egen träning och att man verkligen lär sig hur man är stolt över sig själv på riktigt. Inte bara ”det där gjorde jag bra”, utan på ett mycket djupare plan än så. Det är så otroligt viktigt!

Så snälla, du som vill komma igång med träningen och som letar efter en magisk väg dit, stanna upp, tänk efter och börja om från början. Från grunden. Bestäm dig för att göra träning till något roligt, till din träning och något som du kommer att leva med som världens bästa partner. För det går, det gäller bara att erkänna att man kanske haft fel om träning och våga tänka nytt. Tänka bättre. Så sluta leta metoder och börja trolla själv. Mitt träningstrolleri är inte EN metod, det är ett tankesätt och ett verktyg för att skapa DIN egen metod.

Kram på dig!

Träning smittar, men…bra eller dåligt?

sociala medier inlägg smittar träninging
Ja, man har tydligen gjort en studie på 1,1 miljoner människor som använder en viss typ av app för att mäta sin träning. Det är oklart vilken app. Jag såg att den här nyheten spred sig väldigt snabbt i sociala medier. Som vanligt var det enbart från tränande människor eftersom det talar FÖR deras tes och livsstil. Jag personligen blir nog lika glad som de över studiens resultat, men samtidigt är jag så barnsligt och förmodligen bittert trött på att det är så förutsägbart. Jag talar om det faktum att man redan innan man läst vet vilka som kommer att dela studien.

Hela samhället är likadant och har alltid varit så. Man sprider de idéer som stödjer ens egna idéer, tankar och livsstil och försöker desperat att avfärda de idéer, trots att det är fakta, som inte förespråkar ens egna tanke och världsbild. Det BLIR lite tröttsamt och som sagt förutsägbart.

Men här är jag och delar alltså en artikeln om en studie som sätter just det jag gör i fokus. Jag försöker få folk att träna och delar aktivt min träning i sociala medier. Dock anser jag, kanske felaktigt så rätta mig om jag har fel, att jag har en annan vy av det hela. En vy som faktiskt UTGÅR ifrån det vetenskapligt positiva belägg för träning, mina personliga positiva erfarenheter OCH är öppen för den negativa bilden av träning även om jag vill vända på den. Det jag blir trött på är personer som har en helt annan agenda än jag som delar den här artikeln. De som tränar, ganska uppenbart, med anledning av ett extremt dåligt självförtroende. De som lägger ut 600 selfies som egentligen inte handlar om någon form av träning mer än att de just är tagna på ett gym, eller oftast en gymtoalett. De delar artikeln och anser att det på något sätt stödjer deras beteende, vilket det alltså inte gör. Varför?

Därför att det inte handlar om dem och deras selfietourette. Det handlar om det härliga faktum att de som inte tränar faktiskt kommer igång! Dock visar undersökningen att det fungerar bäst där de mer vältränade tar del av de mindre vältränades uppdateringar. Då får de en kick! Tråkigt nog verkar det omvända inte gälla i lika stor utsträckning. Men det kanske kan komma att förändras!

Oavsett tycker jag att det är en bra utveckling som syns på pappret. Inte för att mitt jobb och mitt mål blir verklighet utan för att andras liv förändras till det bättre. Uteslutande därför.

Jag har en ganska klar uppfattning om varför studien visade vad den visade. Dvs att de mer vältränade blev peppade av att de mindre tränade lägger ut sina prestationer på social medier. Det är p.g.a att träning inte är enkelt. Jag och Kalle Zackari och övriga kan hävda i all oändlighet att träning är lätt, men det är det inte. VI tycker att det är lätt eftersom vi har kommit till vissa insikter. Om man inte har kommit de insikterna är träning som för alla andra- jobbigt och svårt.
Att se någon som är ”sämre” än en själv träna kan absolut trigga igång träningsmotivationen, men troligen kanske inte i en hållbar riktning. Att börja träna måste nämligen handla om rätt vilja och en helt annan insikt. Enligt mig handlar det om att förändra sin bild av träning för ju mer jag tar del av media, icke-tränande personens berättelser samt de tips som försöker att få folk att komma igång, inser jag att jag har rätt. Allt, ALLT handlar om vilken bild man har av träning. Så enkelt är det och du måste börja där.
Senast idag såg jag en fråga på ett träningsforum på nätet hur en fru frågade om sin mans kulmage och icke-träningslust. Mannen sa att han tyckte att träning var jobbigt och hon undrade hur han skulle bli av med sin mage. Denna fråga gick ut till ca 39 000 medlemmar i gruppen Träningsglädje och inspiration. I stort sett samtliga svar handlade om specifika övningar. Det var bara en två individer som antydde att ”viljan måste börja hos honom själv”. Detta är ju något som många slänger sig med utan att veta vad det betyder och innebär samt kräver. Här är hela problemet enligt mig. Bevisligen, vill jag säga. Jag önskar SÅ att jag kan sprida det jag lärt mig. Men hur gör man det utan att vara en pådrivande försäljare?

Min första halvmara

Det har varit ett ganska lång uppehåll från löpningen och för träning överlag. Förkylningen har varit seg och då jag halvvägs igen trodde att jag var frisk visade det sig att jag hade väldigt fel. Förkylningen slog tillbaka med hård kraft och det var bara att återgå till vilan.
Så i förrgår kände jag mig frisk men kände att jag ger det en extra dag. Igår var det dags och jag hade längtat efter att springa längst en ny sträcka jag hittat av en slump ganska nära hemmet. Jag började springa väldigt långsamt och med hög stegfrekvens och började tidigt inse att jag kommer att springa långt. Jag brukar säga att jag ofta bara är passagerare bakom mitt pannben och att jag faktiskt inte kan styra och ta beslut själv. Mitt pannben styr och jag följer snällt med.

Det började med något jag är så sjukt trött på – Hugg i bröstet som ibland kommer och man tappar andan en smula. Jag har haft det där tidigare och även kollat upp det då känt att det är dubbelslag (kompensationsslag) som visat sig vara ofarliga. Men det är obehagligt när det kommer ca var 10:e hjärtslag och tankar om att jag kommer att falla ihop här och nu kommer. Men på senare har det kommit väldigt sällan och jag blir så sjukt irriterad att jag tänker ”ja, men fall ner och dö då, jag vägrar låta mig kuvas!”. Sen kutar jag bara på och det går alltid över.

Efter ca 7km var jag inte ens andfådd och kände absolut inget jobbigt alls. Jag bestämde mig för att fortsätta längst en riktigt vacker slinga bort till Farsta Strand. Den går längst vattnet och i långa partier på en typ av bryggbyggnad som sticker ut ifrån berget över vattnet. Rofyllt!

Första gången jag tittade på min telefon visade den 11km. Jag bestämde mig där och då för att det fick bli min första halvmara och jag var inte det minsta trött varken konditionsmässigt eller i muskler, knän eller annat.
Men vid 15 kom det en otrolig värk i axelns deltamuskel. Jag hade gjort riktigt breda och tunga armhävning dagen innan och när jag sprang blev det en irriterande statisk rörelse som skapade en form av kramp. Det var irriterande men jag körde på och försökte hålla armen på en mängd olika avlastande sätt, men allting gjorde det bara tyngre att springa så jag fick stå ut med smärtan.
Vid 17km kom knäna och framsidan av bäckenet. Dvs den muskel som lyfter benen upp och framåt. Smärtan i knäna gjorde att jag provade en mängd olika tekniker och förändringar i löpsteget och ibland hjälpte det att öka tempot. Det avlastade på något sätt knäna. Men att lyfta benen gjorde allt ondare.
Vid 19km insåg jag att jag verkligen inte var trött konditionsmässigt. Alltså inte det mintsa. Det kändes som om jag varit ute och gått en långsam 10 minuterspromenad. Inte ens backarna berörde mig. Benen bara körde på och det berörde mig inte ens. Smärtan i knäna, axeln och framsidan av bäckenet skrek att jag skulle sluta. Då tittade jag på mobilen och såg att jag just passerade 20km. Då blev det tungt. Det handlar ju så oerhört mycket om pannben och det mentala. Om du går ut med tanken att springa 5km kommer du att känna dig trött vid 4km. Och du ska springa 10km kommer du bli trött runt 7-8. Här visste jag att jag hade 2 km kvar och då har det mentala gjort sitt och det är upp till en själv. Det ska bli kul att springa maran för jag vet att jag kunde ta det ännu lugnare, men jag vill veta hur jag reagerar när jag pushar mig själv ännu längre. Jag vill till det där stadiet där tårarna kommer och jag knappt kan lyfta benen längre. Vad gör jag då? Kommer jag fortfarande att vara en passagerare bakom pannbenet eller måste jag ta över spakarna?

Kort och gott är jag nog konditionsmässigt gällande långdistans i mitt livs form, men jag måste nöta på och vänja muskler och leder m.m.
Känslan jag tar med mig är den där ojobbiga känslan där det även efter 16km liksom bara flyter på och det inte finns något jobbigt alls. När smärtan kom var det mer som att köra en bil och märka att de övre växlarna inte går att lägga i och att motorn låter konstigt. Motorn hackar lite. Det är ju inte det minsta jobbigt rent fysiskt men jag märker att bilen börjar kärva. Jag kommer att fixa maran med tanke på att jag fixade halvmaran relativt enkelt efter ett långt uppehåll utan träning pga en dryg förkylning.
Nya mål, nya tag! Idag ska mina armar få sig en omgång!

Kram på dig och lycka till med din träning!

Samla på kvitton

Träningen förändras hela tiden. Med den förändringen måste man hela tiden hålla bilden man har av träning i fokus så att den hänger med och inte utsätts för negativ nötning. Oftast är det enkelt eftersom det hela tiden finns kvitton att samla och fokusera på. Med kvitton menar jag det som verkligen får dig att känna den där underbara känslan som får träningen att framstå som fantastisk. Det kan vara många olika saker som fungerar som kvitton och de förändras ofta.

Det som verkligen fick mig att hålla kvar vid min träning i början var mitt nytänk. Min insikt om att allt handlade om bilden av träning. Det som fick mig att må sådär innerligt bra och som gjorde mig stolt över mina prestationer. Kvittot blev mitt välmående. Sedan följde ytterligare ett kvitto vilket blev de visuella resultaten samt de rent dokumenterade resultaten.
Något som kommit nyligen är de kvitton jag får efter att ha börjat med min blogg och efter att vissa har fått tagit del av min träningsbok som sakta men säkert växer fram. Att höra att man gör skillnad i någons liv är en fantastisk känsla. Numera samlar jag även på de kvittona och värderar dem otroligt högt!

Detta läste jag på FB imorse från min vän och kollega Micke Holmgren. Grym lirare som verkligen har förstått mitt budskap. Han är genomgående positiv och fokuserar stenhårt på sina prestationer och resultat. Det finns lyser liksom träningsglädje och stolthet över honom. Precis som det ska vara!

Rökning ÄR inte farligt!


Världen är full av människor som försöker att propagera mot rökning trots att det inte finns några belägg för hälsorisker. Rökare är helt normala friska människor och rör givetvis lika mycket på sig som icke-rökare, har samma kondition och är i snitt lika välmående som icke-rökare. Att rökning skulle skada hälsan är absurt och något som icke-rökare försöker pådyvla rökare i ett desperat försök att verka duktiga. Det luktar inte illa, det luktar gott. Det påverkar inte omgivningen, det påverkar enbart rökaren själv. Röken fyller oss med livslust och ger oss enorm energi!

Under min uppväxt var jag i stort sett alltid omringad av rökare. Jag rökte även själv under några ungdomsår. Jag tillhör den generationen som ständigt utsattes för passiv rökning. Mamma bolmade på friskt var hon än befann sig. Pappa rökte före min tid så han bidrog inte till min rökfyllda omgivning. Har jag påverkats av den passiva rökningen? Det är givetvis omöjligt att säga. Eller ja, givetvis har jag påverkats på något sätt, det vore konstigt annars, men jag menar på något påtagligt och konkret sätt som jag kan demonstrera? Jag har alltid haft svårt i skolan när det kommer till att läsa och koncentrera mig på en uppgift. Jag får liksom ingen ro. Min hjärna spinner iväg till olika fantasier och jag har alltid haft lätt för att hamna i äventyrliga dagdrömmar. Det har gjort att jag aldrig riktigt har kunnat plugga. Jag har försökt, men efter 3 minuter kommer jag på mig själv att låtsas att pennan är en ubåt som smyger under ytan (skrivbordskanten) i jakt på en monsterbläckfisk …
Sen gör jag ett nytt försök. Men bara några minuter senare fortsätter mitt äventyr utan att jag ens märker det. Kanske har det hjälpt mig att lyckas som författare?
Mina svårigheter att koncentrera mig stämmer väldigt väl in på de effekter som forskning visar att passiv rökning kan orsaka. Så kanske. Jag är inte utredd på något sätt men jag gissar att jag har ADHD.

Men det är egentligen inte rökningens biologiska effekter jag vill skriva om, utan rökningen psykiska effekt. Ja, jag är ju ingen forskare och skulle inte kalla mig påläst kring rökning så allting jag skriver grundar sig på mina upplevelser och mina egna tankar.
Jag är som sagt uppväxt omgiven av rökare och har alltid märkt att det finns en viss attityd hos rökaren. Min mamma har alltid ansett att öl är förknippat med låg status. Hon har alltid varit väldigt angelägen om att utåt sätt uppvisa hög status. Jag förstod aldrig det där eftersom pappa tyckte om öl. Ja, alltså han var/är en högst måttlig brukare och ingenting annat. Jag såg honom i princip bara ta en stor stark på någon semester men aldrig annars. Mamma däremot bolmade som sagt på precis hela tiden oavsett var hon befann sig. Ja, även på den tiden på flygplan och i bilen. Sättet hon höll ciggen på. Det var status, det!

Det var inte förrän jag blev betydlig äldre som jag började inse vansinnet med att ölen skulle vara någon bov i dramat medan rökningen var fin. Den insikten kom även med att jag började uppmärksammade liknande drag hos i stort sett alla rökare omkring mig. Rökningen är oantastbar medan i stort sett allt annat skall kritiseras. En favorit som rökaren gillar att kritisera är motion. Dessa överdrivna motionärer. Det kan inte vara nyttigt. Kvinnliga rökare stör sig gärna på andra kvinnor som tränar. Ju mer vältränade desto mer kritik klistrar man på dem. Sen tänder de sin cigg och njuter av att just de tagit rätt beslut i livet att avstå ifrån sådana aktiviteter. Njuter av att just de är såna otroliga förebilder.

Häromdagen blev jag själv konfronterad av en rökare. En stillasittande rökare. Hen menade att det var olägligt att jag ville gå in på systembolaget och köpa några öl eftersom det var mitt i veckan. Jag blev paff. Jag, en ganska aktiv träningsmänniska som är tobaksfri och absolut inte dricker för mycket skulle inte köpa öl eftersom det var mitt i veckan. Detta tips får jag alltså ifrån en stillasittande rökare … ? Flaskbackar till min mammas logik kring öl och hennes problemfria rökning bombade mina tankar. Min erfarenhet av rökares tankesätt gjorde att jag förstod att det som alltid är lönlöst att gå i klinch. Deras syn på sin rökning är ju som i min inledning, som jag hoppas du vid det här laget förstår inte är något jag står för.
Men till slut gick jag i en lite lätt halv-klinch ändå. Jag konstaterade att hen ju faktiskt röker flera cigaretter varje dag och ställde den stilla frågan om hen trodde att det är bra. Svaret blev ”inte nödvändigtvis”. Detta är alltså en välutbildad person som jag anser är långt mycket smartare än jag. Men att röka flera cigaretter varje dag är ”inte nödvändigtvis bra”. Detta förvånade mig. Ja, alltså att hen ändå halvt menade att det kan finnas ett problem. Det är stort för en rökare. Men resonemanget utvecklades med att hen ju inte blev påverkad och att hen inte blev bakfull och slö dagen efter.
Det är här man inser vilken gränslös och sanslös fantasivärld rökaren lever i. Rökaren ser och förstår inte att den blir högst påverkad av rökningen. Rökaren begriper inte att den absolut blir slö. Den måttfulla drickarens påverkade fas och slöhet begränsas dock till en, max två dagar. Medan rökarens slöhet förvärras för varje dag. Rökandet bidrar till att rökaren vill söka sig längre och längre ifrån allt vad rörelse och träning heter. Deras fysik försämras stegvis och man får hjälpa dem med allt. Även de saker som för mig som aktiv icke-rökare är basala blir för rökaren snart en bedrift. Viktökningen kommer som ett brev på posten och med varje gram ökar motståndet mot träning, och bitterheten mot tränande individer skjuter i höjden. Man sjunker djupare ner i träsket och snart ser man inte sitt eget fördärv.
Det är som att rökarens bild av vad som är normalt utgår ifrån bolmandet. Att röka är normalt och allt annat är konstigt. Visst, det finns de extrema fallen som drar galna argument som ”min mormor rökte hela livet och hon var inte sjuk en enda gång och dog när hon var 98”, men det behöver inte vara så extremt. Jag talar om de, bortsett ifrån rökandet, kloka människorna i min omgivning. Hur jag sett deras förstånd fullständigt raserats och hur beroendet till cigaretterna formar bisarra vanföreställningar om vad som är normalt, bra och inte bra. Jag har alltid sagt att det finns de människor som i princip är gjorda för att röka. De är förprogrammerade för rökning och de kommer aldrig att kunna sluta. Hittills har jag identifierat en rad sådana i min omgivning och jag har hittills aldrig haft fel. Min mor är en sådan och det finns ytterligare några exempel i min närhet. Det är tragiskt att se, men jag har någonstans accepterat det.

Det mest tragiska är när barn måste leva i den där miljön. Forskning visar tydligt hur barn påverkas och att chanserna att även de blir rökare är kraftigt ökade om omgivningen är rökare. Givetvis främst då föräldrar, men även andra närstående. Jag kan inte räkna antalet gånger jag suttit i en diskussion med rökare som pratar om hur hemskt det är med kombinationen alkohol och barn. Samtidigt drar de ett djupt halsbloss medan barnen tittar på. Men vissa går ju ut och röker. De inser inte att de ständigt går omkring och stinker rök eftersom de själva inte känner stanken. Men barnen och alla andra känner stanken och det blir normalt för dem. Så ska mamma, pappa, mormor eller grannen lukta. Varje dag. Jag får själv barndomsminnen när jag känner röklukt. Mysiga minnen som luktar omtanke, energi, hälsa och status. Själv skäms jag. Jag tränar, trots att mina barn ser och därför själva riskerar att börja träna, är helt tobaksfri och tror att det är ok att köpa öl mitt i veckan. Men jag har alltid haft svårt i skolan och känner mig inte fin nog att börja röka.

Chansen att passera arvet vidare kanske dör med mig.