Dansa dansen som får dig att må bra!

Trail löpning må bra
Fotografen Martin Lundström fångar mig mitt i ett hopp under en av mina trailrundor.

Jag önskar verkligen att jag kunde få människor att förstå hur märkligt det känns för mig att höra andra ifrågasätta hur jag kan ge mig ut och springa under den här årstiden. I det här hemska vädret. Alltså, det är så märkligt för mig så att det känns snudd på omöjligt att förklara, men låt mig försöka! Även om det är så enkelt som att jag vill må bra så verkar det vara mer komplext än så.

Ologiska frågeställningar

Här kommer tre meningar, som i min värld är att jämställa med det jag får höra …
1 . ”Hur kan du äta vegetariska hamburgare när det inte är svampsäsong?!”
2. ”Varför duschar du efter att du har tränat utan att rådfråga en bandymålvakt?”
3. ”Du kan väl inte krama dina barn på ett ojämt datum heller?!”

Typ så. Eller, nästan exakt så konstigt känns det. Jag älskar ju det jag gör och för mig är årstiden inget som helst hinder. Känslan jag fått på senare när jag tar på mig löpkläderna och ger mig ut i kylan är hur fantastisk som helst. Jag lever upp och blir den bästa formen av mig själv som jag kan bli, och det vill jag fortsätta med. Jag vill bara må bra.
Själv tycker att det är så märkligt att man istället väljer att sätta sig i soffan och stirra in i en mobiltelefon medan man blir allt segare och tröttare. Jag förstår givetvis att det inte är det enda alternativet, men det är ju faktiskt vad de flesta som ifrågasätter bokstavligen gör.

Den där skärmen …

Apropå telefonanvändning försöker jag själv just nu göra något åt det. Igen. Jag använder den där mojängen på tok för mycket och i helt onödiga sammanhang. När jag kommer på mig själv att sitta en bit bort ifrån mina barn i soffan, stirrande på skärmen, skäms jag för mig själv. Jag inser att det är en kort tid jag får vara med mina barn och att de betyder allt för mig. Varför gör jag då det märkliga valet att hellre spendera tiden med den där döda klossen i min hand? Jag har inte svaret, men jag är övertygad om att jag till viss del är beroende. Det är en enkel underhållning jag får där på skärmen. Ett visst socialt utbyte och bekräftelse i form av likes och annat. Men när någon av mina barn ger mig en varm kram och säger ”du är världens bästa pappa!” är det något som borrar sig in mer värmande än miljarder främmande likes på sociala medier. Inga tummar upp kan staplas för att nå den känslan. Fokus på rätt sak är det som får oss att må bra.

Handlar inte om moralpanik

Nej, jag måste faktiskt skärpa mig, och när jag nu väl försökt så börjar jag sakta men säkert känna hur jag slår sig till ro i nuet. Jag börjar kunna ta in rummet på ett lugnt och behagligt sätt, och tankarna är inte ständigt på flykt någon annanstans.
Varje gång man tar upp ämnet skärmtid kommer det alltid någon replik som inkluderar ordet ”moralpanik”. Ifrån samma personer kommer ofta orden ”träningshets”. Trots att det helt enkelt handlar om att må bra förekommer ständigt ett gediget, komplicerat och onödigt motstånd.

Jag vill ut och springa i det här vädret för att jag vill må bra. För att jag märker att stillasittandet inte får mig att må bra. Jag vill inte leva bakom min skärm för ofta eftersom det inte får mig att må bra, och jag märker att jag mår mycket bättre av betydligt mindre skärmtid. Är det okej? Får jag lov att dansa den dansen? Tack, då är vi ju vänner och vi kan må bra tillammans!

Kram på dig

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *