Ja, så kom den dagen också. Jag minns så väl mina första 100 dagar och det känns som det var ungefär en månad sedan jag sprang min 200:e dag. Nu har jag alltså sprungit i 300 dagar på raken. Minst en engelsk mile varje dag.
Den första frågan jag får när jag kliver över en sådan jämn siffra är ”hur känns det?”. Jag måste vara helt ärlig med att säga att det känns mindre och mindre fantastiskt för varje gång. Mina första 100 kändes helt otroliga, mina första 200 mera ”kul!” och igår kändes det ganska mycket som vilken dag som helst. Förut har jag samlat ihop folk som jag sprungit med för att fira, men nu har jag nog gått vidare och känner att dag 365 är mer värd att fira.
Men visst är jag glad! Det är ju inte det att jag inte är stolt över konceptet och hela fenomenet, utan det är nog bara att det blivit normaliserat i mitt huvud. Lite som att fira att jag sköter min hygien. Usch, vad det låter tråkigt och jag jämför nog lite snett, men jag hoppas att du förstår vad jag menar 🙂
Den andra frågan jag får är om jag ska sluta vid 365 eller vid vilken dag jag säger stopp. För mig är min runstreak som rymden – jag vet helt enkelt inte. Det enda jag vet är att jag har väldigt långtgående drömmar och just nu ser jag inte något slut. Tiden får utvisa och tills dess har jag hur roligt som helst 🙂
Det är intressant ändå varför jag valde att anta den här utmaningen. När jag blickar tillbaka på mitt liv ser jag att jag ständigt tagit val som inte tillhör normen. Sporterna jag gillat har oftast inte varit de mest populära och mina hobbies har alltid varit udda. Se bara på min hobby trolleri som också blev mitt högst ovanliga yrke. Jag har alltid gillat de där stigarna som går bredvid den stora vägen och som viker av ifrån den större leden. Att springa varje dag måste jag verkligen kategorisera som ett sådant val – en högst ovanlig företeelse som få ens kan föreställa sig. Redan vid den insikten var jag fast och jag valde att springa varje dag.
Kram på dig