Döda förkylning med sill?

Jag blir så trött. När jag vaknade imorse var förkylningen här igen. Halsen kändes som ett rivjärn och näsan min täppt som en tomtes röda snok. Tröttsamt. Det kändes ju så bra under löprundan igår ändå! Men ja, vi vet ju alla hur förkylningar kan komma och gå.
Nu vet jag inte riktigt hur jag ska lägga upp det. Jag måste ju pausa idag iaf, så mycket är säkert. Men sedan blir det nog lite chinsträning på uterummet imorgon. Jag gissar att det absolut inte är läge för cardioträning som löpning i alla fall.

Vad gäller min utmaning att springa maraton före 1:a November känner jag mig riktigt taggad! Jag såg att loppet Ältasjön runt går snart och att högsta sträckan på 13,3 km borde passa bra. Jag har ju max tidigare sprungit 2 mil och endast varit med på ett lopp tidigare. Kan nog bli kul!

Men nu vill jag döda min förkylning och jag har bestämt mig för att förbättra min kost. Jag känner att jag verkligen har kommit till det steget. Jag kommer att se till att äta sunt varje dag i veckan och köra en ätardag varje helg. Men då ska jag absolut inte svullna på något sätt, utan exempelvis äta vitt bröd om det känns lockande. Inga drastiska åtgärder utan steg för steg.
Till lunch blev det pannkakor för hela familjen, men det ville jag ju inte äta. Det var ren och skär tortyr att stå och laga 72000 pannkakor utan att få äta dem. Jag älskar pannkakor! Men jag har varit inne i en jäkligt dålig period med dålig kost nu och jag måste skärpa mig nu och känner att jag verkligen vill det. Det känner enbart roligt egentligen, men just där och då framför pannkakorna så känns det tungt. Jag bestämde mig säkert 8 ggr för att ändå ta några pannkakor. Några gör ju inget! Men tack och lov talade jag mig själv tillrätta och avstod. Istället kokade jag till några nypotatisar, ett ägg och åt senaps- och ansjoviskryddad sill till det. Galet gott och när hungern var stillad kändes det som absolut rätt beslut. Och sedan är det ju sen gammalt att sill dödar alla förkylningar, eller hur? Inte? Jo, kan vi inte bara enas om det och låtsas att det är så, så kanske det blir så? Bra! Sill dödar alla förkylningar och snart är jag frisk!

Kram på dig!

En underbar löprunda i Älta

Skön löptur i Älta

Jag känner mig ganska kry tycker jag. Visst, en liten svag förkylning ligger säkerligen kvar men jag chansar och ser vad som händer, tänkte jag. Det gick riktigt bra! Jag tog en underbar löprunda runt Ältasjön och det är verkligen fina och omväxlande miljöer. Jag siktade på att springa riktigt långsamt tempo runt ca 6:15/km. Det blev dock 6,3km med ett tempo på 5:30/km. Lite dumt, för jag ville inte anstränga mig för mycket. Men jag kändes fräsch i kroppen hela tiden och upplevde absolut att jag var lite tröttare än förra rundan, men det var ju inte så konstigt eftersom jag sprang 50 sek snabbare/km.
Jaja, nu är det bara att hålla tummarna för att min förkylning håller sig borta!

”Bråket” mellan Kalle Zackari Wahlström & Paolo Roberto

Jag var ju bara tvungen att lyssna på Värvet efter att ha hört om ”bråket mellan Kalle Zackari Wahlmström och Paolo Roberto”.

Jag gissade redan innan vad Kalle hade sagt och det visade sig vara helt rätt. Det var dock en ganska kluven uppfattningen jag fick av hela situationen. Jag är sån. Jag har väldigt svårt att ta absolut ställning i frågor. Jag antar att jag inte är så svartvit av mig, vilket jag är ganska stolt över, och jag anser att man måste ha väldigt mycket belägg för att ta ställning. Om jag inte känner att jag har det så sätter jag mig gärna på staketet och lyssnar länge och väl på båda sidor innan jag väljer vilken trädgård jag hoppar in i. Ibland sitter jag hellre kvar på staketet eftersom jag ser vad båda säger men anser att båda har rätt eller att båda har fel. Eller har båda delvis rätt och delvis fel.
Så hur ställer jag mig till Kalle VS Paolo? Jag tycker någonstans att det hela är en icke-fråga och anser att Kalle enbart har uttryckt sin åsikt om vilken bild Paolo och även Jonas Colting lägger fram av träning. Jag blev dock som sagt lite kluven.

NEJ, jag har inte tidigare till 100% reflekterat över att Paolo och Colting ”pratar dåligt” om träning. Detta eftersom jag ganska tidigt i min träning bestämde mig för att enbart ”jämföra positivt”. Med det menar jag att jag själv lagt märke till många brister hos träningsprofiler och träningsforums sätt att presentera träning och vilken bild de visar upp angående vad träning är och ska vara. Det är insikten om just det som skapade hela mitt Träningstrolleri. Att jag i grund och botten anser att träningsprofiler och träningsforum missar det fundamentalt grundläggande och därför komplicerar träning. Men jag lovade mig själv att inte gnälla, kritisera eller lägga någon fokus på det, utan istället fokusera på min träning och att själv visa upp den bild jag har av träning. ”Att jämföra positivt” var ett begrepp jag myntade tidigt som innebär att man enbart fokuserar på det positiva och helt skippar det negativa. Exempelvis har detta fått mig att se på Paolo och Colting som förebilder när de visar upp hur de presterar på instagram. Jag har låtit mig själv inspireras av det och helt lämnat resten av mina negativa åsikter åt sidan.

Men om jag nu SKA fokusera på det negativa så …

Paolo är tuff (Bild från maratonpodden)

JA, jag håller med Kalle om att jag tycker att Paolo har en något töntig attityd ibland. Men det kommer liksom inte som en chock. Han är en kille som jag förmodar tycker att en biffig kille med en stor farlig hund är tufft, medan jag tycker att en biffig kille med en liten pudel är tufft. Vi är från två olika skolor på många sätt. Jag tror absolut att Paolo skrämmer en stor målgrupp bort från träning snarare än lockar när han visar upp träning som att man måste gå upp 04:30 och springa 5 mil trots att man har 59 graders feber och har tappat alla sina tår. Likaså tror jag att Colting misslyckas med att nå en väldigt stor målgrupp när han ber om alldeles för mycket ifrån helt otränade människor, går emot fredagsmyset och efterfrågar alldeles för stora förändringar.

Jonas Colting (Bild från kostdoktorn.se)

MEN, jag har låtit mig inspireras av Paolo Robertos instagram. Sett hur han kan prestera och tänkt att jag också då kan det. Jag har sett Coltings leende på läpparna när han simmar, cyklar och springer långa sträcker och fokuserat på det välmående som han ändå utstrålar. Jag har accepterat att det är deras val, livsstil och person. Nu kan jag inte inspireras av Paolo längre sedan han blockat mig på instagram. Han skrev något om att det bara är religiösa personer som kan finna harmoni i livet, varpå jag påpekade att även de utan låtsaskompisar kan finna en fin harmoni. Men som sagt, han och jag är från två olika skolor. Han är religiös, och det är inte något nytt på kartan att det då medföljer en låg toleransnivå mot oliktänkande.

Kalle har kul (bild från sporthalsa.se)

Jag förstår Kalles frustration över att Paolo och Colting visar upp en komplicerad och extremt krävande bild av träning, när han jobbar stenhårt för att få folk att komma igång och tycka att träning är enkelt och kul.
Sedan kan man ju alltid tycka till om att varför Kalle sitter och säger i Värvet att han tycker att Paolo pratar dåligt om träning och sprider en dålig bild när han samtidigt träffar honom på ett annat event, dunkar honom i ryggen och säger att han gör ett bra jobb. Paolo menar att han kunde säga ärligt och rakt vad han tycker istället.
Ja, kanske. Men sen samtidigt, hur ofta gör man det och till vilket syfte? Hur många människor har man inte åsikter om utan att man presenterar dessa för vederbörande? Det hade förmodligen blivit kaos och ingen trevlig stämning alls om vi filtrerat ständigt sa vad vi tyckte om tänkte om varandra. Jag gynnar liksom inte samhällsklimatet. Men varför säger då Kalle så i Värvet? Kanske för att det där blir ett väldigt privat samtal och där Kristoffer Triumf verkligen får ut de där innersta tankarna? Eller/och kanske Kalle helt enkelt bjuder på sina innersta tankar, vilket vi lyssnare faktiskt är tacksamma för. Det är ju trots allt ett ämne som Kalle brinner för som diskuteras. Då riskerar man att verkligen säga vad man tycker, till skillnad ifrån att helt onödigt gå fram till Paolo på ett event och säga ”Hej! Jag skulle bara säga att du gör ett dåligt jobb!”

Vidare måste jag hylla Paolo som faktiskt inte reagerade nämnvärt utan kommenterade det mer som att det var trist att höra. Lite oväntat men mer likt den där bilden jag eftersträvar om den biffiga killen med den lilla pudeln. Dvs att visa sin lite softare sida. Tufft, tycker jag. Colting hade tydligt lämnat det hela helt okommenterat med hänvisning till att han inte hade hört avsnittet. Också stort.

Så, för att summera- Jag förstår Kalles frustration men jag har bestämt mig för att enbart välja ut det som inspirerar mig hos olika människor och skippar resten. Jag fortsätter sprida min positiva bild av träning och mitt budskap som jag anser att ingen annan träningsprofil hittills har presenterat.
Jag tycker inte att sett vara något bråk mellan några parter alls, utan som alltid något som media förstorade upp.

Nu ska jag ut och springa en härlig löprunda i regnet! Mycket syre, bra grejer! Ta hand om er och stor kram på er alla.

11 dagar utan träning

Ja, även vi som tränar drabbas naturligtvis av sjukdom, trots att träning självfallet skyddar mot massor av sjukdomar. Så även jag. Jag tyckte att allting kändes väldigt tungt och jag var överlag svag i kroppen innan förkylningen bröt ut. Nu förstår jag varför jag var så svag, vilket är en skön insikt!

I 11 dagar har jag nu pausat från träning och igår på kvällen tyckte jag att jag nog borde testa kroppen. Därför tog jag fram mina löpskor och småpratade lite med dem. Vi har ju inte lärt känna varandra så noga ännu eftersom jag bara hann springa ett löppass med dem innan förkylningen våldgästade min icke ont anande kropp. Men vi kom direkt överens om att göra det vi är gjorda för – jaga endorfiner genom rörelse. Det blev nästan som en hyllning till den nyligan bortgångna Gösta Ekman …

Jag bestämde mig också för att testa ultralöparen Thomas Alms tips (se blogginlägget före detta) om att öka stegfrekvensen och att springa långsamt. Mentalt intalade jag mig själv att jag skulle springa i minst 4 timmar. Oj, vad effektivt det var! Jag blev liksom bara uppvärmd men aldrig det minsta trött. Men jag var inte helt frisk. Efter 4 km hostade jag alldeles för ofta och för fult. Jag sprang dock till 5km och tänkte då bryta. Men sedan kom mitt lite korkade pannben fram och sa att jag måste bli trött. Därför körde jag i högt tempo fram till 6km och stannade sedan. Kanske lite dumt men jag kände ändå att jag hade kontroll. Trots att jag fortfarande är förkyld idag känner jag mig tusen ggr fräschare än före löprundan igår. Det är en märklig känsla av att man ändå rensar kroppen och får den att komma upp i varm. Det kan kanske ligga något rent biologiskt bakom det hela men kan också vara en härlig placebo, vad vet jag? Oavsett är det en skön känsla!

Idag tänker jag inte köra cardio, utan provar att isolera biceps och triceps och se hur det känns. Funderar på att konturera ett nytt armpass med lite nya kombinationer.

Ha en skön måndag och en riktigt glad påsk, mina vänner!
Kram på er!

– Hjälp mig, Thomas Alm!

För er som missat det råkade jag lova att jag ska kuta ett maraton helt på egen hand här i mina vanliga löpspår före den 1:a Nov. Jag ser fram emot det samtidigt som det ju är en lite tryckande och pressande känsla.

Genom sociala medier har jag fått kontakt med den fullständigt galna och underbara Thomas Alm som är ultralöpare. Ultra innebär alltså att man springer längre än ett maraton. Ofta väldigt mycket längre. Thomas springer ofta långa sträckor för att samla in pengar till cancerforskning, vilket jag tycker är fullständigt fantastiskt. Nu i sommar (2017) ska han springa från Treriksröset i norr till Smygehuk i söder. Det är drygt 200 mil och han siktar på att klara det på bara 42 dagar. Dessutom vill han att jag ska springa en av sträckorna med honom. Hmmm …
Ni följer Thomas på hans instagram på @thomasalmultra

Jag fick idén att ställa några frågor till Thomas om min utmaning och varför inte publicera det här så att alla kan ta del av denna inspiratör?

Har du alltid gillat löpning?
– Nej, jag hade sprungit en mil en gång när jag började löpträna på riktigt 2010. Innan det tyckte jag att det var vansinne och fruktansvärt tråkigt, någonting som man bara gjorde som komplement till sin riktiga sport. 

Vad fick dig att springa mer än så?
– Min mamma gick bort 28 april. 1 maj sprang jag längre än 10 km för första gången då jag var tom och ledsen.

Vilket är det bästa löparminne?
– Tre stycken som är lika; Gå i mål på min första mara (NY 2010), vinna Trans Scania 246 km 2014 och ta mig i mål på 18 plats i Vol State 500 km 2015.

24 mil och 50 mil? Är det ens möjligt? Berätta hur ett sådant lopp kan se ut.
– 246 km sprang jag i ett svep, ingen sömn och ingen vila. Under de 500 km tog jag in på hotell och sov på nätterna. Materialet är oftast detsamma; tennisstrumpor, tennisshorts, några sköna skor och en t-shirt som helst ska vara i bomull.

Vilket är ditt värsta löparminne?
– När jag var i fantastisk form fysiskt i Trans Scania 2015, ledde stort upp till ca 17 mil men hade haft migrän hela loppet, hade tappat synen på höger öga och började se suddigt på vänster så fick bryta trots att kroppen var mer eller mindre fräsch.

Fick du reda på vad som var fel med dig?
– Nej. Jag tror att jag bara var urlakad och att kroppen tog slut. Loppet var antagligen för nära inpå efter min urladdning på 500 km i 40+ graders värme… 

Vilket tips skulle du vilja ge till alla som vill börja löpträna men som tycker det är SÅ tråkigt?
– Börja kort och långsamt och få in en vana! När man väl har gjort det till en vardagsrutin är det magiskt.

Vad säger du till de som tycker att du springer överdrivet långt och att det inte kan vara nyttigt? 
– Att det är mindre nyttigt att sitta på arslet på ett kontoret hela dagarna och sedan åka hem och titta på let’s dance och äta chips. För mig är det jag gör bara vardag.

Men skulle du medge att det inte är bra att springa 50 mil? KAN man springa för mycket?
– Nja, själva loppet är såklart nedbrytande men det är det när man springer sitt första maraton också. Att ha mål att träna för är avgörande om man är den typen av person, annars är det svårt att hitta mål med träningen.

Väldigt kortfattat, vad är din spontanta tanke om min utmaning?
– Att jag hoppas att du genomför maran och får blodad tand! 😉

Jag har tidigare haft ett par väldigt stabila skor men köpte nyligen ett par neutrala och fick tipset att mina milrundor var lagom. Bör jag införskaffa ett par stabilare skor? Ska jag täna och springa själva maran i samma skor?
– Neutrala skor är bra ur ”drop-hänseende”, dvs att skillnaden är liten mellan höjd i häl och framfot. Hur mycket dämpning du behöver får du pröva dig fram till, det är individuellt. Men spring maran i de skor du tränat i, de som passar dig!

Hur tänker du rent generellt att jag bör lägga upp träningen?
– Springa långsamt och trappa upp antalet kilometer. Inget snabbt, tänk ”det kan aldrig bli för långsamt”. Om du inte har någon ojämnhet i kroppen, typ starkare på ena sidan än andra så skippa styrketräningen och spring istället. Långsamt.

Hur nära distansmässigt maran bör jag komma?
– Individuellt tror jag. När jag sprang min första mara hade jag gjort några pass på 16 km och Stockholm halvmaraton två månader innan som mina längsta pass.

Finns det något speciellt jag borde fokusera på? Fysiskt? Mentalt?
– Väggen kommer. Runt 30-32 km. Embrace the pain!

Oroväckande. För mig brukar den komma vid 12!
– Haha! Då är det inte den riktiga väggen! 😉 Spring långsamt bara så ordnar det sig, känns det ok så springer du för snabbt!

Hur börjag tänka med kost före jag springer? 
– Ät det du tycker om och brukar äta. Ha med det som du gillar på loppet, vare sig det är Ahlgrens bilar eller gel. Om du har någon favoritdryck, tex Red Bull, be någon kompis stå med det längst vägen vid ca 32 km så att du får en boost!

Får du samma vägg vid 32 eller har din gräns förflyttats?
– Det beror på vilken form jag är i och hur snabbt jag springer, men 10 mil kan jag jogga lugnt utan att vägga tror jag i alla fall. Drog en träningsrunda på 83 km i värmen på Hawaii i januari och det kände jag inte av.

Jag har tänkt att ha ett bord stående utanför mitt hem där jag kan springa förbi och hämta dricka och eventuellt något att tugga på. Mitt pannben låter mig normalt aldrig stanna ens för en sekund efter jag då anser att jag inte ”sprungit loppet”. Vad är din åsikt om att stanna och äta/dricka när det kommer till maraton för en oerfaren som jag?
– Stanna gärna och ta någonting men gå snabbt medan du äter/dricker det för att spara tid. Inget fel med att stanna till heller, har gjort det på mååånga lopp. 😉

Finns det rena löpövningar du vill tipsa mig om?
– Spring som sagt lugnt och långsamt. Träna på att hålla en hög stegfrekvens.

Dvs korta steg? Innebär det inte mer rörlighet= mer energiförbrukning?
– Teknik är a och o när man springer. Högre stegfrekvens=bra teknik, enkelt uttryckt.

Övriga tips/tankar?
– Den bästa löparupplevelsen du kan få är om du springer lite med mig under mitt Sverigelöp i sommar. 🙂

Haha, ja, jag känner mig faktiskt lite illa tvungen och då hoppas jag på att få krama ur dig alla din sista tips!
– Det låter bra, nu kan du inte smita! 😉

Känslan att förändra!

Den beröm jag är van vid är den jag får genom mitt trolleri. Antingen direkt efter en show eller då jag får höra att jag är en förebild för någons barn och att de ständigt följer mina program på TV m.m. Det är givetvis ärofyllt och väldigt roligt! Men det är ändå bara så att jag roar någon. Visst, det kan vara viktigt i sig men det finns ju saker och ting som är viktigare än så, tänker jag.

Att få höra att man gjort skillnad i någons liv på riktigt. Att veta att man påverkat någon i rätt riktning så att någon mår både fysiskt och psykiskt bättre tror jag slår allt jag varit med om.

Då jag hade skrivit några kapitel av min outgivna bok Träningstrolleri frågade jag om någon ville testläsa och jag fick svar av den superduktiga författaren Marie Rydell som bl.a. skriver Kråke-böckerna. Hon läste boken och skrev nedan meddelande till mig på Facebook.

Man blir ju bara så toklycklig! Och vilken kämpe hon är! Dessutom visar hon att hon förstår precis mitt koncept. Hon skapar sin egen träning och något hållbart till skillnad från alla ”metoder” där ute. Jag är stolt över dig, Marie!
Samtliga kapitalböckerna om Kråke hittar du HÄR. Det är Idus förlag som även gett ut mina egna 3 första
barnböcker. Där är Marie även aktuell med Joel supertaggad som behandlar ADHD.

Mer om Marie – kika in på www.klaton.com!

Till dig som inte tränar (Del 2/3)

Hej igen!
Ja, om du inte läst del 1 av den här bloggserien rekommenderar jag dig att göra det genom att klicka här.

Så, du är alltså tillbaka och vill läsa del 2. Det är ett bra steg och visar att du förmodligen har en stark vilja som du verkligen ska ta tillvara på. I första delen pratade jag om hur vi människor hela tiden bildar oss en uppfattning om saker och ting. Vi tycker bu eller bä om olika saker i olika grad. I den här delen kommer jag att lägga krut på att försöka ge dig de verktyg jag har använt mig av för att totalt omvärdera vad jag tyckte om träning. Dvs hur jag förändrade min bild av träning till något oändligt positivt.

Ni minns det där rucklet va? Det var min bild av träning förut, men det ville jag inte erkänna. Och jag märker hela tiden då jag pratar med folk som inte tränar, att de i olika grad vägrar medge att de har en dålig bild av träning. De förväxlar vad deras målbild är med hur de egentligen upplever träning. Exempelvis, de vill börja träna och när de tänker på hur de vill bli ser de någon form av blandning mellan reklamposters på leende tränande människor och en pripps blå-reklam. Men när de faktiskt tar tag i sin träning på riktigt så känns det inte riktigt så. Då träder den sanna bilden av träning fram. Den jobbiga, slitiga och där något ovanifrån piskar på dem. Vi måste börja med att vara ärliga med oss själva och medge att vi generellt sett inte har en positiv bild av träning. Jag har några gånger blivit konfronterad kring hur jag kan vara så säker på det. Mitt enkla svar är att annars hade i stort sett alla människor tränat. Ja, så enkelt är det faktiskt. Om alla hade haft den bild av träning som jag har så borde i stort sett alla träna. Fundera en stund på min enkla fråga som kommer nu:
Hur ofta hittar du på ursäkter för att slippa göra något du älskar?

Ponera att det öppnar en godisbutik i ditt område. De säljer så kallat mirakelgodis som har en rad fördelar.

Hur många tror du hade väntat till efter nyår innan de hade köpt det godiset? Det hade givetvis blivit kaos av alla kunder. Men grejen är ju den att de här butikerna redan finns, men de säljer inte godis. Om vi byter ut skylten på butiken så ser vad det handlar om.

De säljer motion och helt plötsligt är det inte lika poppis längre. Detta bevisar min tes ganska tydligt. Det är själva konceptet; det vi måste göra som spelar roll. Vi vill åt resultaten, men det som är hindret är vad som krävs för att nå dit. Det är faktiskt så enkelt som såhär:Nu kanske du tänker att det är är ett för uppenbart exempel, dvs att det är självklart att man skulle välja godiset framför träningen. Om du tänker så, så är det mitt i prick i min poängtavla! För mig är det nämligen inte självklart. Jag hade absolut köpt godiset men jag hade aldrig slutat träna!
De flesta har svårt att se på träning som något annat än ett sätt att nå resultaten. Anledningen till att de skulle välja godiset är att skulle njuta av smaken och få ta del av resultatet. Hela min grundfilosofi tog form då jag kom till den insikten. Hela anledningen till att inte fler lyckas med sin träning och faktiskt inte ens försöker är att de i grund och botten inte har en positiv syn på träning. Träningen är inte som att äta godis för dem. När jag kom till den insikten beslöt jag mig för att försöka förändra min bild av träning.

Men om du nu är en av dem som kan medge att din bild av träning är ett ruckel, eller åtminstone inte i närheten av så fint som din bekväma vardagsbild så kan vi gå vidare med hur vi förändrar detta. Det finns inte ett enkelt sätt utan en mängd olika saker som man måste ha i åtanke och jobba med. Detta är ju bara ett blogginlägg vilket gör att jag måste begränsa mig till några få tips. Jag tänkte därför presentera fyra av mina grundtankar. Lägg ner försvaret, börja se dig själv som en tränande människa, skapa din egen träning och våga var stolt.

Lägg ner försvaret
Vi människor har ett inbyggt försvar mot allting som direkt eller indirekt hotar vår livsstil och vårt sätt att vara. Det som vi upplever hotar vår person. Det här försvaret är något jag ägnat lång tid åt att upptäcka och det är minst sagt fascinerande! Men tyvärr också brutalt förödande på många sätt.
Försvaret bygger på ett flockbeteende där vi hela tiden strävar efter att stärka och höja den egna gruppen över alla andra. Och hur gör man det enklast? Genom att sänka de som försöker sticka upp omkring dig!
Se exempelvis på en partiledardebatt. De pekar ständigt på de andra och upplyser vilka dåliga beslut m.m som deras motståndare fattat. De vet att det enklaste sättet att höja sig själva är att trycka ner moståndarna. Att lyfta upp sig själv kräver enormt mycket mer jobb vilket såklart inte är konstnadseffektivt när det kommer till tid och energi.

Men detta försvar återfinns precis överallt omkring oss. Se på rivaliserande fotbollslag. Se på olika företag som verkar inom samma bransch hur de ständigt gör narr av varandras produkter, tjänster och övrigt.
Ett annat exempel är något vegetarianer råkar ut för. Det är ständigt skämt om att ”gå ut och beta” m.m.  Jag är själv är inte vegeterian men vet att det är helt omöjligt för mig att efterfråga ett vegorecept på facebook utan att få ett flertal mothugg om hur jag borde äta kött, kombinerat med diverse sarkastiska skämt. Man vill försvara sin egen kost till varje pris och det enklaste är att demonisera varje fraktion av det som indirekt ifrågasätter den.
Men för att nu komma till min poäng så sker alltså exakt samma sak när det kommer till träning. De som inte tränar demoniserar de tränande. Uttryck som ”överdrivet” och ”maniskt” ligger bra i munnen hos någon som vill rättfärdiga sitt eget stillasittande. Det finns ju även väldigt desperata argument som ”min mormor tränade aldrig och hon blev 101 år och var frisk hela tiden”. Med liknande argument kan vi även bekräfta att rökning inte är farligt, att man inte dör av cancer och att det inte är farligt att hoppa ifrån berg utan fallskärm.
Om du verkligen vill komma igång med den bästa och mest givande formen av träning och må riktigt bra måste du nollställa dig själv och börja om från början. Förkasta minsta lilla negativ uppfattning kring träning och bli ett oskrivet blad. Definitivt måste du sluta upp att identifiera hot och försvara dig själv. Försök istället vara ödmjukt öppen inför inspirerande människor omkring dig och var nyfiket öppen för förändring och nytänkande.

Se dig själv som en tränande människa

Det är för många otroligt frustrerande att se tränande människor varesig det är på sociala medier eller irl då löpare springer förbi. Det är en påminnelse om vad du borde göra och vad du inte gör. Det skapar press, ifrågasätter din nuvarande person och din första reaktion kan vara att tillintetgöra hotet. Exempelvis såhär …
Detta gäller även för de som inte tränar så mycket som de borde. Jag har ofta hört hur man menar att man själv tränar på en sund nivå och de som tränar mer än så är besatta och maniska. Men eftersom du nu är ett oskrivet blad har du inte den uppfattningen, eller hur? Du dömer inte andra utefter deras val och är en förebild för andra så att även de slutar döma dig, eller hur? Bra! Varje gång du tänker en negativ tanke om träning eller andra tränande människa tar du ett litet steg bort ifrån träningen. Försvaret får dig alltså att distanserar dig själv ifrån träningen, vilket är det sista du vill göra. Du vill bli ett med träningen och enbart se på den med positiva och nyfikna ögon. Du vill inspirera dig själv till att …

Skapa din egen träning

När du väl sätter igång och tar det första steget in i din träning ska du inte se det som ”ett nytt liv” eller något så drastiskt. Det ska inte vara ett stort steg, utan snarare små steg som tillsammans blir något stort. Det är en viktig del av min filosofi, dvs hur små skillnader gör stor skillnad. Du måste få in i ditt huvud att detta är ditt projekt och ditt beslut. Ingen annans. Du får absolut inte ha bilden av att det är jag eller någon annan som säger vad du ska göra. Du är din egen mentor och du måste verkligen försöka att gå in i din träning med nyfikna och varma ögon. Lite som när fröken bad dig lägga ner räkneboken eftersom de nu är dags för roliga timmen. Det pirret och den lättnaden ska du känna när det kommer till DIN träning! Ett av de största hindren för människor att komma igång är just den auktoritära pressen man kan känna. Dvs att samhället, tränande vänner eller media får dig att känna ett träningstvång. Men nu är vi överens om att det aldrig mer ska bli så, och att den träning du kommer att börja med är din träning och ett beslut som du tagit, eller hur? Bra!

Var stolt!

För att din träning ska förgyllas och för att ditt ruckel ska bli ett fint hus gäller det att ta varje tillfälle i akt att verkligen tänka positivt kring din träning. Det viktigaste av allt är just som rubriken skriver, att man måste vara stolt över det man gör. Det är något som låter enkelt och kanske självklart men OJ, vad svårt det kan vara. Jag hör det ständigt när jag pratar träning med de som inte tränar eller de som skulle vilja träna mer. Hur de nedvärderar sina egna prestationer vilket ju enbart raserar rucklet ytterligare. Vi måste verkligen få in i huvdet att de negativa tankarna inte för någonting gott med sig, utan enbart förvärrar situationen.

Jag vill att du släpper varenda liten negativ tanke du har om din träning som du faktiskt får gjord. Det behöver inte vara något intensivt löppass eller långt gympass. Om du så är ute och promenerar två kilometer ska du vara stolt över det! Fokusera alltid på det positiva. Det kan vara alltifrån att det var fint väder till att du känner att du fått träningsvärk som ett kvitto på din prestation. På mina löprundor kan jag väldigt ofta, när det känns tungt, tänka på hur jag springer förbi hus efter hus där människor bor som inte ens orkar snöra på sig skorna. Nej, inte med fokus på att nedvärdera dem utan för att känna hur bra jag själv är. För när det kommer till stolthet ska inga gränser finnas! Du måste inse att varje steg du tar gör gott och är enbart din bedrift. Men hur ska du tänka när ditt flöde på instagram och facebook ständigt svämmar över med bilder och filmer på folk som tränar tusen gånger mer än dig? Jag brukar tala om att alltid jämföra positivt. Det betyder att du inte ska jämföra så att det ger en negativ känsla för din del. Du ska inte se det som att du är otränad utan enbart se den bättre tränade som någon du kan bli! För du är den du är och bestämmer själv om du vill bli sämre eller bättre.

Jag vill att du glömmer alla tidigare tankar och teorirer du hade om träning. Det ska inte vara något komplicerat. När jag pratar med personer som inte tränar så förstår jag att för dem är det ungefär lika komplicerat som att fixa ett nobelpris. Då jag försiktigt tipsar om att börja med promenader kommer direkt frågor kring kostupplägg och en massa annat. Media och deras omgivning har gett dem en otroligt skev bild av träning som om det vore något knepigt.
Träning är inte det tråkiga ämnet i skolan.
Träning är inte ett tidskrävande hinder i vardagen.
Träning är inte något tråkigt tvång.
Ta varje tillfälle att känna stolthet, inspiration och att boosta dig själv. Om du får en kick av att köpa nya löpskor, löpstrumpor eller annan utrustning så gör det! Känner du dig snygg i nya tights och får en boost av det så köp! Givetvis bara om du har råd.
Detsamma gäller om du känner stolthet av att ta en träningsselfie och lägger ut i sociala medier. Kör! Men var medveten om att det kommer att trigga igång ett försvar hos andra. Jag fick ofta i början kommentarer som ”kom ihåg att vila också!” eller ”ta det försiktigt” m.m. Trots att det handlade om en bild i veckan där jag bara sprungit 5km. Det är ju de som skriver att de ska ha filmkvällar som borde få kommentarer såsom ”kom ihåg att röra på dig också!”. Men det ser man sällan eller hur? Något annat roligt är också det skämtsamma försvaret som kommer fram under träningsinlägg. Dvs de som känner att inläggen hotar deras livsval måste skämta till det för att tillintetgöra hotet. Det kan vara ”jag träningar också regelbundet. Aldrig!” och liknande. Uteslutande alltid ifrån personer som verkligen är i behov att röra på sig.

Jag kan inte med ord beskriva den eufori jag känner av att ha skapat min egen träning som jag är så evinnerligt stolt över. Mitt ruckel har förvandlats till mitt drömboende som jag inte längre gör besök till, utan faktiskt bor i. Jag har blivit vad jag kallar för en naturlig träningsmänniska. Det innebär att träning är en del av mitt liv som jag inte direkt reflekterar över. Kalle Zackari Wahlström inspirerade mig en gång när han sa att träning skulle vara så naturligt som att borsta tänderna. Jag förstår hans tanke fortfarande men tycker idag att det beskriver hur det inte ska vara. Att borsta tänderna är något vi vet att vi måste göra men gärna hoppar över då och då eftersom det inte finns det minsta nöje i det. Det är något som man måste få gjort. Jag vill hellre att man ser träning som en varm dusch. Det är också något vi måste göra men något vi faktiskt också njuter av att göra.

Kom hela tiden ihåg att allt du tänker och gör påverkar det där rucklet. Din uppgift är att rusta rucklet till ditt drömhus och det kommer inte att ske genom ett trollslag, men om du verkligen vågar riva sönder alla dina dokumenterade tidigare uppfattningar om träning och andra tränande personer så lovar jag dig att du kommer att uppleva en radikal skillnad inom kort. Som trolleri!
Som sagt, det krävs en hel bok för att berätta om hela min bild av träning och alla de verktyg jag använt mig av och kommit fram till. Men det jag skrivit ovan hoppas jag kan ge en liten första inblick i vad du kan försöka fokusera på för att skapa en positiv bild av träning. I den sista delen av den här bloggserien ger jag vidare tips på hur du förbättrar din bild av träning men också hur du upprätthåller bilden. Dessutom exempel på hur du får till en roliga knorrar på din träning och mycket annat.

Tack för att du har läst!

Stor kram och stort lycka till! Kom ihåg att du kan och att du förtjänar att ha roligt med din träning!