Ibland tar det stopp

Det har gått 3 dagar sedan mitt tunga benpass och 2 dagar sedan mitt tuffa chinspass. Träningsvärken får mig att gå som en 85-årig farbror som har bajsat ner sig sådär ovärdigt mycket. Överkroppen skulle må bäst av att få leva i vakuum. Värk och en otrolig stelhet frodas just nu i min kropp. Det gjorde att jag la in en vilodag igår för att låta kroppen vila. Men det hjälpte inte för jag är fortfarande ett vrak. Men jag längtar verkligen efter att få träna så ikväll snörde jag lite argt på mig mina dojjor trots att jag var trött och sliten. Det blev 5 km och eftersom det blev en så kort runda ökade jag tempot.

Jag brukar generellt vara ganska dålig på att lyssna på min kropp men jag tänker inte köra in i väggen som jag gjort en gång tidigare. Det var ingen rolig upplevelse och förstörde min träning för en lång tid framåt. Men 5km vet jag att min kropp bara mår bra av och nu i efterhand känns det magiskt. Jag är inte lika stel och värken i benen känns betydligt bättre. Jag är övertygad om att jag kommer att vakna imorgon och känna mig lite bättre.

Det är en ständig balansgång, det här med träning. Just nu har det varit svårt att bibehålla den positiva bilden av träning som ju är A & O. När man vill träna men inte kan, när kroppen säger ifrån och frustrationen kommer så blir det en börda. Det är då lätt att förknippa den negativa känslan med träningen som en helhet, vilket inte är bra. Det är nu man istället måste fokusera på hur det faktiskt är: Jag är för otränad och det är därför chinspasset och benpasset drabbat mig som det gjort. Det är nu jag fokuserar på längtan efter att kunna köra de passen utan problem i framtiden. Det är nu jag fokuserar på stoltheten över att jag faktiskt utfört de 2 riktigt tunga passen, tagit mig igenom det OCH gett mig ut på en 5km runda i högt tempo trots stelhet och smärta.

Ta hand om dig , lär känna och lyssna på din kropp och njut av din träning! Kom ihåg att du är tokduktig som kämpar på!

Improvisera mera!

Jag måste nu varmt rekommendera att improvisera fram träning. Detta är något jag upptäckte för inte alls så länge sedan och som visat sig vara väldigt roligt och har en inbyggd mekanism som gör att man får väldigt mycket gjort.
Det finns olika sätt att improvisera fram ett träningsupplägg. Du kan exempelvis ta fram ett papper (eller ett tomt dokument på datorn) och helt enkelt hitta på ett schema. Exempelvis:

  • 10 breda armhävningar
  • 30 sliding mountain climbers
  • 10 sit-ups
  • 5 smala armhävningar
  • 10 burpees
  • 10 sit-ups
  • 1 minut plankanFörsta gången du utför detta kanske du bestämmer att du får vila 1 minut mellan. Spara sedan det här träningsupplägget och se om du kan korta vilotiden. En kul grej jag gjort är att jag helt enkelt tar tid på det hela och försöker sedan att förbättra tiden. Det är en rejäl sporre och det ger också en skön frihetskänsla att veta att man själv skapat träningsprogrammet.Ett annat sätt att improvisera fram träning är något jag faktiskt började med bara några några veckor sedan. Det här är något som är väldigt bra de gånger du har svårt att ta tag i träningen. De tillfällen du kanske på kvällen är väldigt trött efter nattningen av barn, en lång arbetsdag och då sängen lockar. Normalt har jag inga sådana problem längre eftersom min bild av träning är så pass positiv att jag vill träna nästan jämt. MEN, det har förekommit tillfällen då det är svårare och gör fortfarande om än väldigt sällan. Då har jag upptäckt den här metoden.
    Ta fram ett tomt papper eller tomt dokument och lägg på bordet medan du exempelvis kör sista undanplocket före du ska gå till sängs. Bestäm dig sedan för att göra någon form av övning. Hur liten eller/och hur enkelt som helst. Bara nånting! Vi säger att du gör 15 djupa knäböj. Bra, skriver det på pappret och fortsätt sätta in disken. Bestäm sedan en ny övning. Eller gör samma! Skriver ner den och fortsätt så. Vad är då så bra med det här? Jo, när du ser ditt träningsprogram framför dig likt första exemplet här ovan så kan du fyllas av en olustig känsla och träningen blir inte det minsta lockande och du laddas med en negativ bild av träningen. När du nu istället inte har några krav på dig och inte har någon som skriker åt dig vad du ska göra hamnar du inte under press. Det är positivt i lägen som dessa!
    Men vad som också händer är att du efter bara tre enklare övningar ser vad du gjort på pappret och fylls av en lust att i alla fall få dit minst en övning till. Det blir en kul lek att samla på sig ytterligare en övning, sen en till och ännu en. Men helt utan press från början! Ju fler övningar du får till desto mer kommer du att känna att du har gjort och då ska du låta känslan av stolthet boosta dig!

    Jag gjorde detta i förrgår och började med 15 väldigt djupa benböj (squats) med 2 väldigt tunga hantlar. Sjukt tungt då jag är väldigt svag i just benböj. Sedan gjorde jag 15 till och ytterligare 15. Jag var galet trött efter att ha nattan mina tre kids och efter en lång arbetsdag och hade noll lust att träna. Men snart såg jag på pappret att jag gjort 130 knäböj! Mina ben skakade av utmattning och jag tog mig knappt uppför trappan efter den långa varma duschen. Ja, jag somnade med ett leende!

    Så prova på de två olika alternativen ovan och se vad du tycker mest om! Kom också ihåg att spara varje pass och skriv ner datum. Detta för att du ska kunna plocka fram och se hur jäkla duktig du är, och för att du ska kunna jaga tider och jämföra i framtiden. Ibland står det 10 armhävningar, och kanske du snart stryka och skriva dit 20 istället 😉

    Ha kul, var stolt över dig själv och skapa en positiv bild av DIN träning!

Jag hoppas kunna nå DIG!

Jag söker hela tiden efter olika sätt att förmedla den bild jag har av träning. Jag vet ju precis vilken bild de flesta har eftersom jag också haft den så länge. Den där bilden av träning som någonting man ”måste få gjort” och något som är ett hinder i vardagen. Pressande, stressande och såklart jobbigt.
Eftersom jag vet vilken bild de flesta har av träning så är det frustrerande att inte direkt och omedelbart kunna erbjuda en förändring av den bilden. Det är ju det som är syftet med hela Träningstrolleri! Men så enkelt är det inte. Det är en process man måste gå igenom och hela receptet har jag inte klart för mig ännu. Dessutom har jag svårt att se att det finns ett generellt recept eftersom jag är övertygad om att alla är olika och anser att de traditionella kom-igång-tipsen drar alla över en kam. Vilket uppenbarligen inte fungerar.
Jag vet att de som har läst det jag hittills har skrivit i min kommande bok har tänkt om och blivit tränande och gladare människor. Det är en enorm känsla att kunna påverka i den riktningen, vilket jag hoppas att även den här bloggen kommer att göra.

Jag önskar att min bild av träning gick att dela med sig likt upplevelser ifrån en resa via ett fotoalbum. Att jag skulle kunna slå mig ner bredvid var och en av er, öppna den stora boken om min träning, visa några bilder och få er att känna exakt det jag känner och upplever träning. Men det går såklart inte och det är många saker som gör att det inte fungerar. Bland annat det ettriga självförsvaret som vi tyvärr alla har. Självförsvaret som får oss att vända taggarna utåt mot allting som är främmande och som utmanar vårt sätt att leva, våra livsvanor och vår person. Och försvaret är fantastiskt på att förneka att det existerar. Man slår ifrån sig att man skulle ha något liknande försvar och därmed är saker ur världen!
Men ju mer jag filosoferar och noterar detta försvar, desto mer förstår man att det genomsyrar oss alla. Jag kommer skriva ett helt blogginlägg om detta vad det lider och jag hoppas att många ska känna igenom sig och tänka om. Det där försvaret är nämligen ett stort hinder för den som vill förändra sin bild av träning.

Den här bloggen har precis tagit form och jag ser med nyfikna glada ögon och med spänning fram emot att kunna förändra om så bara EN av er där ute. Att få dig att gå ifrån att se på träning som något du borde göra och  måste göra eftersom samhället kräver det, till att göra träningen till din egen och något du njuter och är stolt över.
Men vad vet jag? Jag är verkligen ingen träningsexpert utan hoppas ödmjukt och innerligt att jag kan påverka dig i den riktningen. Sen finns det ju all chans i världen att du är långt mycket mer aktiv än vad jag är. Men oavsett tror jag på att vi alla kan lära av varandra. Småtankar, knorrar och tips som man, trots att man är rutinerad, inte riktigt har reflekterat över. Kanske?

Må väl mina vänner!

Tunga ben


Veckans träning avklarad!
Fredagkvällen bjöd på löpning. Hela kroppen var väldigt slut efter veckans träning. Det kändes tydligt och jag bestämde mig för att vara duktig och bara springa 5km. Redan de första stegen kändes tunga och motvilliga. Det kändes lite som när barnen hänger runt ens ben och man försöker gå. Jag har varit med om att den känslan kommer helt ”omotiverat” och då är det naturligtvis ytterst frustrerande, men när jag vet att jag har tränat intensivt hela veckan så vet jag varför jag känner som jag kommer. Då är det lättare att acceptera. När jag sprungit 4km kändes det fortfarande inte uppvärmt utan känslan av att jag vägde 30kg mer än vanligt bestod. Jag blev då lite irriterad och bestämde mig för att springa 6km. Lite som hämnd på mig själv. Så fungerar mitt pannben och jag är bara en passagerare och har ingenting att säga till om. Jag tittade på min telefon och såg att jag sprungit 7km. Då började jag tänka på att jag faktiskt hade vilodag imorgon och att jag efter löprundan skulle äta chevretoast. Hmmm…Lika bra att kuta 3km till.

Ja, rundan slutade vid 10km och det kändes givetvis hur skönt som helst men det var riktigt kämpigt den sista kilometern. Jag springer inte så mycket längre men det ska bli ändring på det. Jag längtar verkligen tills jag kan göra de lite längre passen och verkligen njuta av dem. Tänkte köra min första 3-milare i sommar. För en kortbent stackare som jag som är helt utan anatomi för att vara löpare så är det en bedrift jag kommer att vara stolt över.

Det är för övrigt en underlig känsla att jag kommer att ha vilodag imorgon. Redan nu har jag planerat flera gången inför morgondagens pass, men får avbryta tanken då jag verkligen måste vila. Jag är verkligen ingen förebild när det kommer till att lyssna på kroppen och att vila. Men jag vill inte vara med om det jag var med om för ett år sedan. Jag körde på trots att kroppen var helt slut och när jag gick och la mig började en värk sprida sig från fötterna upp i vaderna. När jag vaknade mitt i natten värkte hela benen och det tog mig bokstavligen ca 10 minuter att ta mig till toaletten (4 meter). När jag vaknade på morgonen hade jag värk ända upp till midjan och senare på eftermiddagen ända upp i axlarna. På kvällen värkte hela kroppen. Alltså varenda liten muskel ändå ut i fingertopparna. Jag vet inte vad det var jag drabbades av och det höll i sig i över en vecka. Nej, imorgon får det bli vila, hur mycket jag än längtar efter att bli andfådd och känna hur endorfinernas utklassar tröttheten. Over and out folks och trevlig helg på er!

Träning GER energi


Det blev en lång dag med mycket jobb att hinna med, barnhämtning och givetvis lek med desamma. Sedan lite matlagning och städning på det. Jag tror många känner igen sig. Det är verkligen den perfekta grogrunden för att skjuta upp träningen och det händer även mig, men oerhört sällan. När alla 3 små charmörer är nattade och klara står sängen där som ett väldukar bord av läckerheter. Det är väldigt lockande och längtan är så stark att jag har 100% förståelse för att man säger ”Nej, det går inte, jag kan bara inte träna nu”. Jag förstår att de tankarna kommer men det GÅR att göra någonting åt. Erfarenhetsmässigt vet jag också att mitt beslut att köra 40 min armar igår gav mig bra mycket mer i energi idag än vad det hade gett mig att skutta ner i sängen. Inte bara mer energi utan även mer livsglädje, mer stolthet och en allmänt skön känsla i musklerna och välbefinnandet.
Där och då, när man känner att sängen lockar jobbar din hjärna stenhårt med att undvika träning. Givetvis vill vår kropp vila då vi är fysiskt och mentalt utmattade. Men vi är ju givetvis inte fysiskt utmattade efter en dag utan träning. För att vara fysiskt utmattad krävs väldigt mycket. Inte ”jag går mycket på jobbet”-träning. Det räcker inte långt.

Hjärnan vill spara energi eftersom den lever i en svunnen tid där tillgången på mat var sämre och vi dessutom rent generellt sett hade mycket sämre livsförutsättningar än idag. Dessutom har vår hjärna en stark vilja att fortsätta med det den redan gör och vill inte veta av förändringar. Träning går emot båda dessa faktorerna. Träningen kräver både förändring och energi. När du så tar beslutet att skippa träningen fylls du av en euforisk känsla och ler inombords när du kryper ner undertäcket och bara ”får vara”. Du kan titta på TV, mobiltelefonen eller läsa en bra bok. Eller bara stirra upp i taket utan att någon ber dig att hjälpa till att knäppa jackan, torka eller snyta näsan.

Igår var jag precis där i det där valet. Förr vann min hjärna jämt, men idag har den inte en chans. Jag VET idag vad jag mår bäst av, och med all säkerhet också DU. Det var tyst hemma, sambon hade gått till nattjobbet, den minsta sov och de två äldsta hade jag nyss bäddat ner och pussat godnatt. Min hjärna försökte få mig på dumma tankar men jag tog fram mina hantlar och tänkte ”armar!”, nu ska ni få en skön omgång. Men min filosofi går inte ut på att ”bara bit ihop och kör!”. Det kan funka för mig bättre idag men för de flesta nybörjare, liksom för mig, så fungerar det INTE. Så vad gör man då för att ”ta steget” till att välja bort sängen? Det jag gjorde och även gör idag är att förbereda mig i god tid. Redan på dagen går jag och grubblar över vilket pass jag ska köra. Jag har ett favoritpass när det kommer till armar och det valde jag redan på förmiddagen. Sedan går jag med jämna mellan rum och funderar på det med enbart positiva ögon. Till en början är tankarna en salig blandning av mest negativa tankar, men även små positiva tankar. Dem tar jag till vara på och fokuserar på. Jag försöker ofta även lura mig själv och blundar, andas in och ler överdrivet mycket och tänker ”vad skönt det ska bli!” samtidigt som jag visualiserar mig själv svettig och trött. Jag tänker också lite på känslan efteråt, men inte för mycket. Att fokusera enbart på hur skönt det är EFTERÅT sätter själva träningen i dålig dager vilket vi absolut inte vill. Nej, vi måste förändra vår bild av själva träningen i sig och se DEN som positiv. Att förklara hela processen i en bloggpost går helt enkelt inte utan detta är något som kräver en hel bok, vilket jag ämnar skriva i framtiden.

Det vi måste lära oss är att träning GER energi. Att välja sängen innebär oftast inte att du får mer sömn och absolut inte samma kvalité på sömnen som efter träning. Att istället välja träning ger bättre sömn och en skönare känsla när du vaknar. Tänk på det varje gång du är ”för trött på att träna”. Det är ungefär samma sak som att säga att man är för hungrig för att äta.

Jag kommer att gå igenom allting mycket mer utförligt med tiden här i bloggen, men läxan ni får är att faktiskt prova att bestämma tidigt på dagen vad ni ska göra för träning. Om ni är nybörjare så välj något väldigt enkelt som ni klarar av. Bara se till att få uppleva känslan att faktiskt själva ta beslutet, det är det som är huvudsaken. Ni ska sedan se till att tänka positivt på träningen som komma skall och tillåta er själva efteråt att verkligen låta stoltheten sjunka in. Du är ju skitbra och det vet du innerst inne.

Det armpass jag fick till i köket igår var underbart. Det är ett pass jag verkligen vill rekommendera och funderar på att göra ett videoinlägg om inom kort. Allt som krävs är en hantel och en stol.

Kram på er allihop och njut av er träning!

Blidde intervallöpning


Idag blev det bara 17 min träning. MEN det blev tuffa 17 min med 30 sek intervaller löpning. Jag la upp det såhär i Runkeeper på telefonen.

  • 2 min sakta
  • 2 min normal jogg
  • 30 sek fullt ös
  • 30 sek sakta
  • 30 sek normal jogg
  • 30 sek fullt ös
  • 30 sek sakta
  • 30 sek normalt
    …Osv i 17 min.

Jag tränar på tok för sällan intervaller, men det är så otroligt nyttigt. Jag strävar efter att få till ett högre löptempo och jag har själv inte upptäckt något som är så effektivt som intervallträning. Inte nog med det, man höjer också sina trösklar för vad man klassar som trötthet. Att verkligen få känna på den där extrema tröttheten av att tvinga sig själv att springa allt vad man kan fast man knappt kan andas och bara vill lägga sig ner och dö gör underverk!

Nej, detta är absolut ingenting jag rekommenderar för nybörjaren. Det kommer enbart bygga en dålig bild av träning. Detta gör man när man är betydligt mer erfaren som löpare och då man vill komma till en ny nivå. Jag kan varmt rekommendera 30 sek intervaller. Speciellt om ni kanske inte har så mycket tid för träning någon dag. 17 minuter och jag lovar dig att du är helt död om du verkligen kör på 🙂

Nej, nu blir det #Farmen och DÄR tappade du respekten för mig…OM du nu hade någon 😉

Kram på dig

Känn stoltheten

Låt oss prata lite om stolthet. I min filosofi som jag kommit att kalla för Träningstrolleri spelar den en central roll.

Vad är stolthet? Enkelt kan man väl säga att det är en positiv känsla över sin person baserat på något man åstadkommit (låt oss bortse ifrån stolthet över exempelvis fysiska fördelar m.m). Det är lite därför stolthet är SÅ oerhört viktig att känna när man tränar. Dels åstadkommer du något som du förknippar med en positiv känsla, men det stärker också ens eget ego vilket går ut över hela ens person, allt man gör och ”drabbar” vår omgivning.

Det är enkelt för mig att säga att man ska vara stolt över sin träning, och det känns förmodligen också enkelt för dig som läser. Ut och spring, tyck att det är bra. Lyft lite vikter, tyck att du varit duktig. Men det är så evinnerligt mycket mer invecklat än bara det. För mig tog det lång tid ifrån att jag verkligen insåg vikten av att känna stolthet över min träning, tills dess att jag faktiskt förstod exakt vad det hela handlar om, hur man gör det effektivt och hur det fungerar.

Jag minns så väl när insikten först kom. Jag hade varit ute och sprungit och var inte alls nöjd med mitt löppass. Det blev kortare än jag tänkt, jag blev tröttare än jag tänkt och tempot var lågt. Jag satte mig ner för att skriva på en barnbok men jag kom ingen vart. Jag hade kört fast totalt och en allmänt negativ känsla genomsyrade min kropp. Det var då min då 3-åriga dotter Linnéa kröp upp i min famn, helt ovetandes om hur jag kände, såg mig djupt in i ögonen och sa de magiska orden som sedan dess ekar i mitt huvud:

”När ingen annan säger heja Linnéa, säger jag ’heja Linnéa’ själv”.

Vackert, eller hur? Där satt jag och hörde ingen säga ”heja Daniel!”. Men felet var ju att jag själv inte hejade på mig själv. Jag kände ingen stolthet över mitt löppass och det genomsyrade hela mitt ego och därför blev jag heller inte kreativ när det kom till att klämma ur mig handlingen till min nya barnbok! Det var då tanken föddes på att verkligen VÅGA vara stolt över mig själv och mina bedrifter. Jag började tänka på att jag ju faktiskt borde vara stolt över mitt löppass eftersom jag är omringad av folk som faktiskt INTE varit ute och sprungit. De hade inte ens tagit en promenad. Mitt missnöje var totalt obefogad, orimligt, kontraproduktivt och jätteonödigt.

Jag skriver VÅGAR eftersom jag vet att det tar emot något enormt hos många människor. Kanske de flesta. Man hör ständigt hur folk efter ett pass fnyser åt sina bedrifter. Ta exempelvis ett par som varit ute på en långpromenad. Det finns 2 olika sätt att tänka efter promenaden. 

Nu kanske man kan tänka att vad man tänker inte spelar så stor roll eftersom promenaden trots allt redan är avklarad- oavsett vad man tänker. Men ack så man bedrar sig om man tror det. Vad händer egentligen hos de här två individerna?
Mannen får en negativ bild av promenaden och kommer således göra det ännu mindre sannolikt att han tar en promenad inom den närmsta framtiden. Tvärtom är det med kvinnan som skapar sig själv en positiv bild av promenaden. Kanske ger hon sig ut igen redan nästa dag?
För många verkar det finnas en regel med att man aldrig ska vara nöjd över sina bedrifter och sina åstadkommanden. Allra mest när det handlar om träning och det är direkt förödande för individen.
Mannen på bilden kommer inte känna att han förtjänar den där smörgåsen med extra allt på, medan kvinnan kommer att välkomna den. Mannen kommer att fortsätta känna ett gnagande behov av göra något positivt för sin hälsa, medan kvinnan känner sig nöjd och börjar planera inför kommande strapatser.

Att känna stolthet är så fundamentalt superviktigt för att förändra, förbättra och vårda din bild av träning. Stoltheten kan också vara en ordentlig sporre under själva passet när det känns som tyngst. Jag använder mig av stolthet i stort sett under varje löppass för att rensa mig själv från negativa känslor och tankar. När de negativa tankarna kommer blundar jag och ler stort för mig själv samtidigt som jag fokuserar på hur jävla bra jag är. Hur jävla stark jag är och hur jävla mycket bättre jag är än de som inte ens orkar snöra på mig skorna. (Nej, jag är ingen bättre människa på något sätt, utan detta är alltså ett sätt att tänka för att stärka mig själv för stunden, där och då). Nej, jag har inte en aggressiv inställning där jag för mitt inner skriker ”Du är stark! Kör på!!” för det fungerar oftast inte för mig. Jag tänker enbart harmoniska tankar och låter den positiva känslan föda fram ett oemotståndligt driv i min kropp. Ett tips är att inte blunda för länge medan du springer…

Jag kommer att beröra det här med stolthet många gånger till men tills nästa gång vill jag att du VERKLIGEN och PÅ RIKTIGT försöker känna den där stoltheten oavsett vilken träningsform du ägnar dig åt. Oavsett om du innerst inne VET att du inte gjorde i närheten av ditt bästa ifrån dig. Skit i det! Du var där och du gjorde något i alla fall! Känslan av att du inte gjorde tillräckligt kommer att göra att du tycker att träningen utmanar dig, stressar dig och pressar dig. Träningen ska inte pressa dig. DU ska pressa fram träning utifrån ren vilja och lust och glädje. När du trots ett kortare och kanske inte så intensivt pass ändå är nöjd med vad du gjort kommer en positiv känsla födas i din kropp inför tanken att prestera ännu mer.

Så var stolt över din träning och föd lusten att träna ännu mer. Släpp känslan av att någon eller något står över dig och skriker vad du ska göra. Känn bara glädjen, harmonin och låt endorfinernas rusa!

DU vet ju att du är grym som faktiskt försöker. DU är en hjälte för din egen kropp. DU är en förebild för andra som faktiskt vågar ta steget från tanke till handling. Du vet ju det så våga känna dig stolt över det.

Kram på dig

 

Kär i en säck

​​​
Idag gick jag bort till utegymmet för att fortsätta med mina chins. Efter mitt experiment där jag under 3 månader inte tränade alls och bara åt och drack inte nyttiga saker har mina chins totalhavererat. Dessutom har jag inte tränat chins sedan dess så jag gör på fullaste allvar 4 stycken nu. Gjorde i alla fall 10 förut. Men det ska bli bättring nu och minst ett chinspass ska in varje vecka.

Idag hade jag otrolig mycket att göra hemma från datorn och hade dessutom ett möte så jag hann egentligen ingenting på dagen. Dessutom jobbar sambon inatt vilket gör att jag har hand om våra 3 kids själv så jag kan inte dra till utegymmet för sent. Så jag fick be upp ett mindre jobbuppdrag och rusa iväg på eftermiddagen och köra lite chins innan förskolehämtning. Det gäller att trixa när man har mycket att göra och barn och annat. Men det går såklart alltid.

Men sen gjorde jag en kul grej! Jag tog in sandsäcken och körde loss! Det var väldigt länge sedan sist och det blev ett välbehövligt pass. Jag gick några stadiga ronder mot säcken men jag får nog medge att den vann över mig den här gången. Däremot blev jag nykär i säckträningen så det kommer bli mer av den varan framöver. Jag såg direkt hur jag kan köra ett bra hemma-cardio-pass. Exempelvis köra ett gäng knäböj med hantlar, 2 min tunga slag på säcken, armhävningar, 1 min snabba sparkar på säcken, knäböj, 1 min snabba slag på säcken, 1 min hårda sparkar på säcken osv. Återkommer med vad jag får ihop!

Idag blev det en 1 mil löpning

Jag kände mig otroligt seg. OTROLIGT SEG! Igår blev det 6 timmars bildkörning och sedan lite vin till mello. Sådant hjälper liksom inte direkt till när det kommer till att känna sig pigg och alert 😉

Men när barnen hade gått och lagt sig snörade jag på mig mina skor. Jag sa till min sambo att det verkligen var länge sedan jag känt mig såhär osugen på att gå ut och springa. Jag berättade att det kändes smått obeskrivligt icke-lockande.
”Är det som att äta bajs ungefär?” frågade hon.
”Ja! Precis så faktiskt!” svarade jag.
”Bra, då får du välja mellan att äta bajs eller gå ut och springa nu”
”Ja, men DÅ väljer jag såklart att springa…”
”Då var det tydligen inte så farligt då”, svarade hon.
Och givetvis hade hon helt rätt. Jag gav mig av och kände direkt hur mina tidigare benböj från 2 dagar tidigare satt i benen. Jag hade ont på vissa ställen och var bara utmattad på andra. Men jag körde på.
Snart använde jag mig av mitt positiva tänkande för att ta över löprundan och mitt eget negativa psyke. Jag upprepade för mitt inre hur jäkla duktig jag var som tog mig ut trots det bostånd jag kände. Jag fokuserade på att i varje hus jag sprang förbi bodde personer som INTE hade den kapacitet och målmedvetenhet som jag har. Snart kom den där känslan som jag älskar. Man känner hur stoltheten boostar en och där och då blir man en krigare. När den känslan kom hjälpte jag den på traven genom att le riktigt stort för mig själv. Endorfinerna. Hej på er.

Vid 8 km var jag ordentligt trött. Tröttare än vad jag varit på väldigt länge! När jag pratar om trötthet så är det inte normal trötthet. Självklart är jag trött på mina andra rundor också, men när man är en hyffsat erfaren löpare så har man fått känna på vad trötthet egentligen är och det är den tröttheten jag refererar till och som jag faktiskt började känna idag efter 8km. Men jag höll ut 2 km till och nådde till slut min mil.

Tack för den här gången, pannbenet!